Up´s and downs. Liv, kris, kärlek, insikter och pur idioti.
Min filuriga livskarusell överförd i en slags mental, färgglad spya. Varför inte, liksom, jag vill också ha en blogg!
Imorse blev jag sen, men fick fasen med mig min nyligen inköpta kaffetermosmugg. Grymmaste kompisen i världen! Och kaffet rykte fortfarande när jag öppnade upp den på vägen från dagis - I´m inlove! Här utanför har det snöat i flera timmar, det är blött och slabbigt och ledsamt. Och SVINKALLT, är vad det är. Det är nu man inser att det är en fail-situation när man vill ut och ta en god cigg i lugn och ro, men istället så fryser jag ihjäl och det tar minuter innan cirkulationen kommer igång igen. Jag tar det med godan ro, jag ska faktiskt sluta. Jag har inte glömt mitt stoppdatum! Såja, såja. Whew! Jag inser att jag måste faktiskt ta itu med den där tanken jag skjutit på - att faktiskt impregnera mina pjucks, och fundera på om jag kanske borde införskaffa mig ett par rejäla vinterpjucks.... Morr. Bligar smått irriterat på Fråga Olle, de diskuterar fetisher, och jag suckar, stönar och himlar med ögonen, men kan inte låta bli att lyssna på skiten. Och vad är det för jävla fjolla (den homosexuelle snubben i vänster soffa) som sitter där och grimaserar, förfasas och fånar sig? Herregud. Jag försökte mig på de läckra True Blood-naglarna jag mumlat så mkt om på senaste tiden, men har varken rätt färg, eller tålamodet. Har ett tomatrött, ljust, alltså. Och ett oxblodsrött. Alltså rödlilasvart. Suck. Det blev inte bra.. Så jag gjorde om ungefär tre ggr, innan jag blev sur som fan och gav up, for now. I´ll be back. Det blev mörklila med lilaglittriga toppar. Utom höger tumme, den blev vit med lila glitter. Schawuuung. På tal om nagellack så överraskade jag min dotter med en grym present, en fin flaska nagellack och ett ljuvligt läppglans från Twilight! Läppglanset heter t.o.m Bella! :D Jag fick en allt annat än ljum reaktion, tackdans och lyckokram! My momma-skills rock, at times. Nu ser jag hur värmeljusen jag tände överallt i vardagsrummet tidigare sakta slocknar ett efter ett, jag upptäckte att jag hade glömt balkongdörrn på glänt i ca en timme när jag var ute med barnen, det var så kallt att jag huttrade och satte igång med ljusplacering direkt. Det värmde dock upp, helt fantastiskt. Tillsammans med några gosiga fleecefiltar, varma gosiga barn och mat, så kom blodet igång igen. Tänk vad en öppen eldstad skulle göra för min lycka! Hej, kompis, ring mig om du har en! Jag köpte en halloween-outfit till sonen, en ljuvlig hellång dress i svart med droppärmar, hög krage och självklart en häxhatt. Han fick även en lie, självlysande skelett och en hel bunt spindelväv. This is my kinda thing. Och han var öööverlycklig. Nu har han både dressen, kvasten och hatten. Som han bönat om hatten! Åh, ljuvliga unge! Jag är så jävla lycklig över mina ungar, och tro´t eller inte, oavsett påverkan utifrån (mestadels dagis, dvs.. Och skola, såklart, för den stora) så har jag lyckats lugnt och fint med mina tankar om att barn borde få vara barn, och njuta av det de älskar, leka med det dom gillar, undersöka, testa, och bara få vara. Genus, kallas det visst... Nu fattas det bara lite monster-mejk till dotra, så är hallo fixad och styrd. Jag önskar jag fick semestra i usa, bara över hallo... Och få shoppa där... Och festa. Här, i verkligheten, har jag ingen barnvakt, så det är ganska hopplöst. Förutom min födelsedag, så är det här en helg jag längtat efter att gå ut och festa bort i glömska med smetig kajal, utstyrsel och för mkt synliga titties. Simpelt! Mitt möte idag sket sig, han dök inte upp, jag satt och surade i 30 min och väntade i ett jäkla rum utan syre med folk som luktade inpyrd gammal äckelsvett (vad ÄR problemet, vi har rinnande vatten i varenda lägenhet, kom igen, folk, DUSCHA!!!!! TVÄTTA ER!) och fick inte ens nåt ut av det. För övrigt så pyr det ju av dödsångest och all livsvilja är dödad och trötthet, uppgivenhet osv sitter i väggarna. Det kallas arbetsförmedlingen. Men jaja. Nu blir det en bild, sen är jag klar för dagen, tror jag. Puss rå!
Jag funderar, vrider och vänder. Det är ett sammelsurium, ett hokuspokushopkok av glädje, solsken och färggranna höstlöv, ihopslemmat i kitteln med sånt som självhat, självförakt, den eviga udden av misslyckande och hopplöshet. Att Få veta orsaken till vissa saker har inte ett dugg med att göra om man klarar av, lär sig hantera, ser nya vägar och tar till nya knep. För det gör man inte. Bara för att du får veta att du borde hålla åt ett håll när du går ut på promenad så stretar det fortfarande emot sjujävlarns mycket och du vet ju hur det funkar om du går den där vägen som du alltid gått. Och försöker du faktiskt, om och om och om igen att ta nya vägar, svänga av vid nya krökar, gå åt motsatt håll, forska i ämnet och ta reda på så mycket att du hade kunnat ställa dig upp och hålla en föreläsning om struntet... Så fallerar det fortfarande, du faller tillbaka. Träffar du på ett oväntat hinder, eller tio av de gamla vanliga, så fallerar du, du rasar, suckar uppgivet, gråter, förbannar, tröttnar... Och så vidare. Att få ett ord på något som aldrig har fungerat hjälper inte. Att andra tycker det är jättebra att du prövar dig fram, kämpar på, du är en sån fighter... Vad gör det, när det rasar ihop som ett korthus i storm? När det rasar sönder i en, faller i bitar, vittrar sönder och gör ont? För att oavsett hur många gånger man försöker, så är det något som inte fungerar, en pusselbit som inte går att fila till? En bit, bara.. Tänk då när det är tusentals pusselbitar att hålla reda på, få alla att passa ihop, men det är ett gammalt, slitet jävla pussel, bitar fattas, andra är trasiga, och någon här och där hör nog inte ens hemma i samma gamla pussellåda. Vad fan, liksom... Vart hör jag hemma, egentligen... Och hur lagar man något utan raka instruktioner (jag skulle gilla en instruktionsvideo, faktiskt, jag funkar bäst med visuell inlärning...) och utan ens en liten gnutta klister.. Vad kan jag använda I mitt huvud som fungerar bättre än gaffatejp? Jag blir så ledsen. Jag funderar, gnider och muttrar... Och kommer egentligen inte fram till något bra... Men.. Jag tänker på en sak, som återkommer hela tiden, det är "good intentions". Det har jag, ju!! Men välformulerade, goda intentioner, hur överför jag det i handling? Jag vill, ju!! Hur omformulerar jag, får det att fungera i praktiken? Jag borde ju kunna, ju!! Det går ju! Ibland!!! Och där tog utropstecknen slut för dagen. Tadaaah. Nu... Nu grinar jag en liten stund, sen går jag nog och lägger mig, och gör sånt som jag gör innan jag somnar. Virrvarrar. Men det var skönt, faktiskt. Att skriva av sig. Förlåt, min lilla blogg, jag lämnar dig bakom alldeles för lätt. Det var skönt. Att sätta orden, tankarna, känslorna på pränt. Tack för det, iaf. Servera en fet flaska vin och en härlig, kärleksfull och sexig karl/kvinna på det, så. Det ordnar sig nog. Eller hur?
Jag har ju ett stoppdatum i alla fall! Jag må posta på insta och dänga rökningens fimphelvete, men gick det b r a? HAHAHAHAHA. Neh. Jag har ett jävla stoppdatum. Om inte annat så röker jag tills jag KRÄKS dagen innan och gör en sån där löjlig serenad till ciggens ljuvlighet över en whiskey medans jag bryter sönder skiten och spolar ner dom. Jag gjorde det nån gång med ett gäng tjejkompisar, vi stod över toaletten och kände oss som kungar. Jag tror alla smög iväg senare på kvällen och köpte nya. Snacka om att slänga pengar i toaletten. BAH. Stoppdatumet är min sons födelsedag. Den 13 november. Så enkelt är det. Går det inte innan det, så får jag ta mig i hampan DÅ, för jag tänker inte och vägrar bryta mitt löfte till honom. Sådetså. Nu tänker jag ta på mig skorna och knata till Ica, för mina cigg är slut. Därmed basta. Imorn har jag möte med amacoach och ekonomihandläggare hahaaah *dödstjutets garv innan fallet mot helvetet* och jag ser inte fram emot det, men jag har faktiskt LEGIT skit att komma med, så oavsett hur pissig jag känner mig, så kan jag iaf säga att på det privata planet så jobbar jag med skiten. Jaja. Återkommer och förklarar så gemene man hänger med. Nu: cigg, mjölk, yoghurt och kanske lite tonfisk. Och Kesella. På tal om kesella, om du drygar ut det som jag gör, med en skvätt fun light (jag köpte den där limited edition med flädersmak, fett god...hahaahah no pun intended) och även en skvätt mjölk, bara för att mjuka upp den. Den är ju stabbig som äckelpecka i sig självt, alltså. Ja, iaf: missa inte att ha i bara en LITEN skvätt fun light, för jag råkade vara lite morgonslö på handen och hade i lite för mkt. Och det smakade fan rövhål. Sorry, men det är sant. Puss!
Att bankar man sitt psykiska huvud mot en psykisk vägg så hörs eller syns det inte, så då hörs det inte ens av trollkungen, och då finns det inte. (simpel sanning!) Nån som vill gå ut i skogen mitt i natta och leta efter fantasiframkallad svamp, äta osynliga blåbär och sjunga björnen sover med mig? Och nej, jag kan inte sova. Du skulle få feber och stressutslag om du visste vad som försigick i mitt ljuva huvud just nu! Puss!
Alltför längesen-en-en... Som vi var nakna här, i Babylon.. Hur har jag hamnat här i denna rundgång? Spiller bortan tid i rundgång.. Aaaaaaah. Dricker ett glas vitaminvatten och önskar det var en svalkade, lugnande whiskey. Lyssnar på Kultiration, tjurar för att jag är ensam och uttråkad och rastlös och inte det minsta sovsugen, livsduglig eller partnerorienterad... Dvs, Surar över att jag inte har ett ton kompisar som ringer mig och undrar om dom får komma över med en box vin och en dålig spotify-lista, ett stall läckra snubbar som ringer för ett redigt hångel, några tidigare nämnda whiskey´s och ett eller fler rejäla ligg. Simpelt? Ja. Som fan. Jag är inte svår. Jag må vara precis som jag är, men vad i helvedeeee, jag är väl inte konstigare än andra? Jag vill ha barnvakt! En eller ett par rediga kompisar som inser att jag håller på att flippa ur av världsrollen, av mammarollen, av Christinerollen, av levnadsrollen... Och slår en pling och säger hej, jag kommer över i helgen, tar med mig kidsen och söver dom alla med tradiga, välrepeterade disney-filmer, popcorn och ramlösa mango (sparar lite till dig, jag vet att det är ditt favvovatten) så ses vi i småtimmarna - om jag är vaken, alltså. Väck mig fan inte om jag snarkar på din soffa framför Johnny Depp på repeat. Gå bare in å lägg´ej! Jag börjar sniffa till mig världslukten, stanken av omvärlden som är smutsig, oredig, vild och onekligen sjukligt lockande. Jag vill ta för mig, men känner mig bunden och låst, av allt från mammaroll till brist på ekonomiska medel. Jag vill bli färdig med min viktnedgång, jag vill ha dom där jävla Henry Kole-skorna med ödleklor på de hutlöst höga klackarna, jag vill köpa min efterlängtade, drömskt efterporrade pennkjol och jag vill kunna köra mitt race. Och jag vet, lev i nuet, men när mitt nu är ett tradigt repeterat förspel, ett fantasiforum där all ångest och trötthet och där all överlevnad legat på minuspluskontot och där jag... Bara behöver komma ihåg att andas, och försöka sova, lugnt, och komma ihåg att inte spendera, att inte.. Att inte. Och att. En massa jävla måsten, en massa jävla regler, en massa jävla kom-ihåg, en massa jäääävla... Klara-av-att-vara-stark-normal-och-bete-sig-som-den-vuxna-och-mor-man-är... Va? OCH kunna ta igen, leva, skratta, orka, sova, vakna, klara av och vilja alltet i vardagen? Men, alla därute, ni får väl lunchpaus? Andningspaus? Egentid? Vilka jävla pretto-ord. En massa -ord. Jag vill ligga på +... Pluskonto! Vilka jääävla hemska ord, allihopa! Fuck er allesamman, jag vill ju bara orka vara glada jag, nästan jämt. Helst utan medicinering och häxbeteende. Jag vet inte hur jag ska få allt att klicka, hur jag ska hålla allt flytande, för någonstans blir någon lidande, och denna någon är den där vackra människan som sitter nånstans i ett mörkt hörn i mig och vrålar ur sig allt den behöver. För ska jag kunna vara den perfekta mamman så behöver jag onaturlig hjälp, men skulle jag samtidigt få chansen att släppa ut den där kraftfyllda vidundervarelsen där inne lite oftare, så skulle ensamma mamman hafsa på så jävla mycket starkare. Vari ligger svårigheten? Balansen? Kärleken? Lugnet? Jag lovar, jag ska börja tvångsmeditera när jag blir stor. Finna lugnet, det inre och det yttre. Någonstans, så. Pusselbitarna skär inte så jävla hårt, men är det meningen att man ska tvinga ihop de olika delarna, i alla fall? Jag är int´ bitter. Jag undrar bara. Fuck it, nu tänker jag dricka en folköl och muttra lite till. I ett tyst hörn, någonstans. Och i alltet, så ser jag hur det mörka i världen samtidigt får det vackra att lysa starkare, att stråla ack så ljuvt, och vet ni.. Vad jag är tacksam för att jag i hela skiten får lära mig vad det är som räknas.. Och det är inte yttre glorification, yttre dyrkan och yttre, patetisk, ytlig och verifierande uppskattning och blindhet. Alltså, Herr Berg, sångare i Kultiration, och nu i hans nya projekt... Jag älskar din röst, din känsla. Puss!
Tänkte skita i att fulsurfa och börjar diska i lugn ro. Sonen (från sitt bubbelbad): Mammmaaaaaa... RING SNUTEN! Jag: Jajaa, vaereom? Sonen : Zombiesarna kommer! Linn är redan döööd! Jag: Säker på det? Isf är hon en zombie redan, och då hinner inte polisen hit. Då äter hon upp oss allihop. Sonen : Men åååh. RINGDÅH! Ok - Linn är inte död! Dottern: Joho! kollarå! (hon med en dödligt död min, hänger med huvudet och dreglar bokstavligt talat rakt ned i badbubblorna) Jag: Eww. Äcklo! hahah ok.. Jaaaa, ringer polisen nurå. Sonen: Men åh.. ok, skynda dig, jag behöver hjälp, hon ÄR en zombie, vi kommer döööö! Jag: Tare lugnt, vi kommer alla dö en vacker dag. (Jag kastar in fantasifulla zombievapen och flinar glatt på väg tillbaks till disken.)
Jag är uttråkad, rastlös, det kryper i skinnet och vad.. Jag borde sova. Min sömn har gått åt pipsvängen, och jag drömmer mig bort till en barnvaktskväll med vin, musik och ro i själen. Jag önskar mig pengar i fickan, energin till allt jag vill göra och ork till det mest basala.
Enough is enough, är ju tanken, men tanken slår bakut och sparkar mig i bakhuvudet med all sin kraft, jag sitter som en strandad val och ser det förflutna eka i kapp med vardagen, nuet och jag svär eder och gråter blod över framtiden, jag vill göra om, göra bättre, bli BÄTTRE, orka mera, kunna mera. Mitt IQ har ju liksom ingenting med saken att göra, bistert nog. Ha! Herregud.
Jag skulle sälja en bit av min själ för en flaska vin och skönt sällskap. Eller en vinare och ett skönt ligg. Jag är inte så jävla petig. Men skojaru eller, jag vet varken ut eller in.. Och hur hittar man en skön karl som vill umgås, ligga, hångla, prata skit och mysa, utan att för den delen behöva ta del av min vardag osv.. My probs, my shit, my issues, my sorrows. Ärren är sen länge läkta men såren osar fortfarande, variga och smärtsamma. Låt mig inte drunkna i mina misslyckanden, låt inte detta bli en ångestens och stillhetens höst. Jag vill inte ha det så!
Jaja, nu hotar batterier att gå och självdö. Sladden är på vift. Den får letas fram, för nu tänker jag kolla på första säsongen av True Blood och gosa ner mig i sängen. Sådetså... Palla mera, för fan.
Jag avnjuter musik från att jag vaknar tills jag somnar, och drömmer med musik i bakgrunden.. Här är en fantastisk live-video med Aloe Blacc, han är heeeelt jävla fantastisk.
Minst två besök per dag här är från nån jävla ad-search, där besökaren i fråga har letat efter billig och bra viagra. What the fuck? hahaah det känns helt overkligt. Och jag känner inte igen tanken, jag tror aldrig jag skrivit om billig och bra viagra, om jag inte skrev nån rad om weed, det vill säga.
Blah. Nu har jag suttit och gått igenom min blogg lite, och suckat lite, och gillat lite. Tänkte skriva nåt givande, men nu blev jag kissnödig som en jävla kamel, illa, illa. Och där for alla smarta tankar ut genom fönstret!
Brb. Det blir inte mkt roligare än så, för jag kan ha fastnat framför House och sen fortsätt att slöglo på tvn och sen snacka med min P. (Och porrat lite med J!) Så här får ni det bästa jag samlat på mig under kvällen. Den första är JAG - hela vägen - inatt. Pussnatt!
