Det gör ont i hela själen och jag vet inte vart jag ska ta vägen, känner mig helt jävla trasig,
söndertröttad och urvriden, och hela kroppen känns ledsen och det svider i huvudet av all gråt som inte kommer ut, luften känns tjock och värkande, vart fan är jag på väg, vad håller jag på med, hur länge ska det fortsätta och när fan får jag vara en av dom glada jävlarna? pallar inte ens att ringa K och prata, är så nära att börja grina och fortsätta tills ögonen torkar ur av allt salt, jag kommer skrämma skiten ur kidsen och jag vill bara gå ut och springa tills jag rasar ihop... Det här är inte ok längre, jag blir helt jävla rädd... behöver
- måste - få ur mig allt ont och trött på nåt sätt, vad fan!!!
Jag kommer ihåg hur jag mådde när jag hade p-stav i armen.
Jag var till slut en mentalt jävla sönderbränd galning som växlade i racer-fart i humöret.
Humöret växlade på sekunden, jag kunde vara glad och lugn och sen slog det om, av ingen anledning alls, och det gjorde fysiskt ont av ångesten jag fick över hur arg jag blev, hur jag vrålade eller grät, eller skrattade, hormonerna var helt urflippade och min kropp klarade inte av det. Det blev bara värre och värre, syrran var med och kan vittna om det.. Jag stod ut i sex månader, bara för att se om kroppen skulle vänja sig. Det gjorde den inte. Jag tog ut den, skräckslagen inför mitt eget förändrade beteende och hur mitt mående gick åt helvete.
Biverkningarna av concertan är inte roliga. Jag känner hur smärtan i huvudet, ångesten som kryper under skinnet och tröttheten tar kål på mig, jag får inte sova mer än några timmar per natt och kan inte fokusera. Mina talgkörtlar trivs tydligen inte heller, dom blir infekterade och jag får bölder en bra bit in under huden. Acnen förvärras, stressen, apatin, panikkänslan och humöret blir lidande, det är väl en reaktion på alltet, antar jag.
Satt i lugn och ro och försökte fokusera lite, läste artiklar och kände hur det kom krypande.
Bytte över till en inspirationsblogg jag älskar, och där blev jag rörd och känslorna kom svallande, och helt plötsligt värkte det i kroppen av den hyperladdade gråten, tårarna vällde upp och jag sväljer och sväljer, försöker andas och samla mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet inte hur jag ska slappna av, varva ner.
Barnen sitter och tittar på bompa och tur är väl det, jag måste fixa något ätbart och förbereda dom för kvällen. Helst vill jag bara känna lugnet ta över, för det här känns inte naturligt, precis som med p-sprutans påverkan..
Vilken jävla tur att gråten fastnade halvvägs, tröttheten tar över och jag samlar ihop fragmenten av min intelligens och mitt lugn, tittar mot kylskåpet och undrar hur man lagar mat utan att bränna ner lägenheten när ens huvud är tusen mil bort någon annanstans.
Kan jag snälla få huvudet genomsköljt och spritat, urtorkat och vädrat?
Det gäller att strunta i alla borden just nu, för jag kom på mig själv med att stirra smått hatiskt på golvet som behöver en mopp, tvätten som behöver vikas och läggas undan..
Jag FÅR göra det sen. Lugn nu.
Ännu en pusselbit av lugnet ilagt. Jisses. Det här tar tid. Tacka GUDARNA... Jag har erfarenhet inom området, det blir ju lätt så när man fått panikrusningar i huvudet i 20 år.
Man lär sig. Nu ska jag dricka lite mer vatten. Min trötta kropp skriker efter cola, jag har brutit min duktighetscykel och druckit cola nu i veckan, det blev över efter påskens mys och istället för att ställa undan den så har jag smuttat glas efter glas. Jag orkar knappt skämmas så mycket som jag borde, men jag anklagar mig själv, och är besviken. På mig själv. På allt. På suget som tar över. På det orala missbruket som aldrig kommer försvinna helt, det kommer pocka på min uppmärksamhet och jag kommer aldrig att bli perfekt, jag kommer aldrig kunna mörda det helt och hållet. Jag vet. Jag har insikt. Men att vara fröken duktig och alltid acceptera det rakt av, det går bara inte. Jag accepterar det inte. Jag vill.
Men just i detta jävla helveteshål av ögonblick så suger hela skiten. Vildan mot Morran, det goda, den starka, mot den aviga, tjuriga, jävliga, trötta, arga, missbelåtna. Men nu dricker jag vatten.
De flesta dagar är jag en blandning av dessa två.
Vildan och Morran, deluxe asskicking mofo WINNER.
Kan jag bara få sova i lugn och ro inatt, så kanske jag kan balansera ut det lite bättre i allafall.
Imorn är det jag som ringer Annette och vräker ur mig. Jag har inte pratat med henne den här veckan, och det här går inte längre. Jag vill inte ge upp, jag är inte en quitter, FAN HELLER, men nåt måste göras. Prata av mig, och fråga om hjälp. Sen får jag masa mig ut på en lång jävla promenad, jag behöver röra på mig, rensa huvudet, få luft.
Snälla låt det vara soligt och fint imorn också.
Jag var ute tidigare och lekte med marodören, det var så jäkla skönt och härligt..
Det lyfter ju sinnena. När inte Morran tar över och kväver allt det bubbliga, det vill säga.
Jag hoppas, jag andas, jag fokuserar och jag fortsätter tro.
Bettys saying var jag ju bara tvungen att dela med mig av. Den fick iaf mig att le!
Den sistnämnda tänker jag titta på och återuppta imorn. För bövelen. Nu räcker det!
Konsten att få ihop hälften av pusselbitarna, se helheten och återfinna lugnet.
Plocka upp mungiporna, ät nåt och sov för fanken!
Fick mig precis en bamsekram och ett stort leende av marodören och nu har jag skrivit av mig, lugnat ner mig, känner mig lite lättare och ganska mycket mindre törstig. Kärlek och vatten is the shiet!
Dags att äta, gosa med gulleungarna och baka in oss i en mysig hög av ljus och kärlek.
Tippar hatten och knatar iväg då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar