Jag är en ensamstående tvåbarnsmamma som nyss, för ca en månad sen fick min diagnos. ADHD. Jag är 28, fyller 29 i januari, och jag har aldrig fungerat inom samhällets ramar.. Jag har aldrig kunnat passa tider, komma ihåg, hålla tyst, hålla mig till en sak/projekt och faktiskt avsluta det, slappna av, "sluta tänka" och kunna sova lugnt. Jag har alltid känt mig konstig, annorlunda och just så jävla misslyckad. När arbetsterapeuten som skötte delar av min utredning sa åt mig att jag var "ok" och att jag inte är dum i huvudet, trög eller helt bakom flötet, annorlunda är vanligt, ju, så var det som att en lampa tändes ovanför huvudet. Även om någon nån gång sagt åt mig att jag är bra och fin, så tog jag det inte till mig, det kunde ju inte varit allvarligt menat.. Dålig självkänsla, någon? Läkare efter läkare, under dom senaste tio åren, har klappat mig på axeln, sagt åt mig att rycka upp mig, skaffa ett jobb, vara glad för mitt (senare mina) barn. Här, ta lite antidepressiva, och överdosera nu inte! haha..? Där släpptes jag av.. Ingen uppföljning för medicineringens skull, ingen hjälp, inget stöd, ingen förtroendeingivande förståelse.. Den enda förklaringen jag har för det är för att jag är tjej. Från socialens sida har jag även fått klapp på axeln och fått höra att då var jag väl inte redo för att få hjälpen, eftersom den inte gavs. Va? Så det är MITT fel att jag inte fått hjälp? Om jag minns rätt så sökte min fina mamma stöd åt mig på bup redan när jag var i tio-elvaårsåldern? Inget där heller? Också mitt fel? Jaa.. Just det, jag är ju tjej! Jag slogs inte, jag sprang inte runt i klassrummet, jag pinkade inte i skolkorridoren och jag kallade inte mattanten i gummisulade skor för ett jävla fittluder. Så måste det ju vara. Det finns, precis som för till exempel skor, rumpor, sexuellt attraktiva utseenden, förhållanden, snygg inredning och kläder, en stöpt form för hur neuropsykiatriskt handikappade får bete sig/vara/se ut. Intressant, faktiskt! Dom flesta, både inom kommun, skola, vård och faktiskt också dom flesta runtom en, har en bild av vad en person med ADHD är, och gör. SKIT också, det sprack ju direkt.. Du kan hitta lika många likheter som egenheter, olikheter och kufiska inslag hos olika diagnostiserade, som hos the common man, för fan. Alla gillar väl inte lakrits, heller! Alla gråter inte intensivt när dom tittar på Den Lilla Sjöjungfrun, alla jobbar inte på kontor, alla deppar inte över salta kex och ost, alla gillar inte vin, alla kan inte virka.. och så vidare. Har jag fått fram poängen?
När jag nu efter sommaren fick komma en sista gång, när diagnosen blev förklarad och jag fick fråga vad jag ville, så satt jag som en toka och skrattade och log mig igenom hela mötet.. Jag kände mig fånigt befriad, lätt, flytande, fokuserad (och i mitt fall är det mindre vanligt haha) och så otroligt tacksam. Och tackade för diagnosen!
Mina barn, särskilt min dotter som är tio år, har fått lida något så otroligt (utan att dom vet om det, dock) pga mina små "quirks". Jag har som flicka och kvinna lidit av en rejält jävla hård släng av obehandlad adhd. Vilket i sig har skapat en hel del problem, då jag utvecklat andra svårigheter, vilket också försvårade delar av utredningen. Enda sen jag var liten, mindre, minst.
Tacka gudarna, jag är precis så jävla bra som jag kan vara.. Nu har jag nåt att jobba med, nu vågar jag TRO igen! Nu vågar jag börja kika bakom gardinen, rota i garderoben, och se bakåt, utan att hata, nedvärdera, skämmas över och sörja mitt eget jag, mitt förflutna. Jag tänker inte be om förlåtelse för vem jag är längre (jo, förmodligen, på dåliga dagar), nu vet jag, iaf på en höft, varför jag är som jag är. Och nej, jag kommer nog aldrig kunna ha ett fantastiskt, dammigt kontorsarbete med samma pappersarbete varje dag för resten av livet. Men jag filar på vad jag faktiskt KAN!
Att se positivt på min framtid, att känna lite tillit och trygghet, istället för ångest, oro och stress. Det är nog med sånt nu.
Jag är glad över min diagnos!
Och till alla dom som tyckte att jag skulle rycka upp mig och skaffa ett rikt liv, när jag var deprimerad, apatisk, skiträdd och så jävla sönderstressad, inte kunde sova och slogs för mitt liv, för mitt barn.. För mitt egenvärde.. FUCK YOU! (Sådetså!)
Borde jag skriva adhdmongo på en liten lapp och ha den hängandes runt halsen, för säkerhets skull, så att du slipper fråga någon annan bakom ryggen på mig varför jag verkar vara lite egen? ;) Jag lovar, jag tar inte illa upp.. Men fråga mig direkt istället.
Och tack tack tack TACK till min grymma bff, min ljuva Pooz, som faktiskt var den som påpekade att ADHD kanske borde tänkas över.. Och gav mig inspirationen och foten i röven till att gå till läkarn - igen - och be om hjälp. Den här gången funkade det ju!
Phew!
