Jag önskar jag kunde skriva, sa hon.

Jag drömde en dröm om en verklighet i min verklighet. 
 Jag sökte en sanning i andras syner, jag försökte se vad de andra såg. 

Jag samlade drivved och försökte mig på en bro. 
Bron borde hålla, tänkte jag, om de andra byggde, spegelvänt.

Jag såg en syn i en syn där alltid allting glödde,
 jag sträckte mig efter värmen men flisor flög och jag drog mig tillbaka. 

Jag såg hur trasiga hål alltid värkte, hur det ekade tomt i sorgsna tillhåll.
 Jag försökte mig på att laga ett hål här och ett hål där, men oberäkneliga rörelser fick tråden att trasas, sömmen sprack och ännu ett hål var fött. 

Hur fyller du hål utan att ta av dig själv, hur lagar du sömmar med drömmar utan nål, jag ser massor av mål att sträcka mig efter, men först, bara försöka en gång till, jag borde ju kunna laga i alla fall ett endaste hål. 

Jag fixade och trixade, pusslade och pysslade, flätade rep och lagade de värsta sprickorna, sömmarna håller men det är med nöd och näppe. 

Att lära sig att sikta efter perfektion är som att säga att krigar jag hårdare än den andra sidans krigare, så skapar vi fred till slut. 

Jag kommer ihåg drömmarna i drömmarna, som liten när jag vaknade upp men fortfarande sov. 
 Jag sprang över hedar, flög över hav, kastade mig utför bergväggar och dök ned i djupa vatten, jagad och hetsad, orolig och bara ute efter lugnet. 

Att jaga tryggheten på alla andras håll utom inom mig själv, är som att plåstra om huden för att själen gråter. 

Jag föll och föll och föll, drömmarna återvände oftare än charmant. 

Jag sjunger om sången i en sång om frihet och lugn. 
 Det vilar i mig, utanpå mig, omkring mig och i luften jag andas. 
 Men hur lär jag ut det, hur skapar jag ett svar för ett hur, när jag nyss lärt mig hur, i min egen hud. 

Klurigt, va?