Lidandets konstform i livet.

Det där är min dröm. 

Att kunna ta de mina i händerna,

börja en lång promenad, tillsammans.

Att i slutet av denna fantastiska allé

hitta lugnet, hitta vårt egna magiska boende.

Där jag kan krypa ihop under en varm pläd

måla tavlor

skriva, sjunga, skratta, leva.

Jag önskar så att jag hade gjort annorlunda, 

i så många fall, 

här och där gick det bra.. 

Men mitt liv är kantat med lidande. 

Jag har precis haft en ej självvald look-back 

på hur mitt liv varit. 

Ända sen jag var liten har jag varit speciell.
Inte alltid på ett positivt sätt. 

Jag var en go unge, men rotlös och som en liten version av min mamma.

Jag slogs emot den som födde mig, 

den som älskade mig, 

jag var barnet, med tillägget av en egensorg,

en jag inte ens förstod själv. 

Jag har minnesluckor överallt i mitt förflutna. 

Men jag minns vissa stunder. 

Ofta var jag arg, ledsen, upprörd, sårad, arg...

Arg på ilskan, arg på mamma, arg på mig själv, arg på att inte förstå.

Att man inte förstår varför det är så snurrigt, varför man tar ut det i ilska, 

stress och ångest. Som barn så ser man det inte.

Man ser vad som visas för en, man ser vad man förstår, och förmår. 

Längs varje väg har man val. 

Du kan välja att lita på att dina fötter för dig dit du borde hamna.

Du kan välja ett av de uppradade pr-skämt om egenkärlek,
 att lidandet är en del av vad komma skall.

Hur menar du nu? 

Vad vill du se framåt, vad vill du kunna känna i nuet, 

och hur vill du må när du vänder dig tillbaka och blickar ut över det förlutna.
Tittar, tar till dig, analyserar, accepterar det som varit.

Avstånd är det enklaste av alla hinder, sätter du upp barriärer så är du säker. 

Du kan iallafall andas, vissa dagar. 

När du klättrar över stockar och sten, letandes efter den där som kanske faktiskt..

..tog sig igenom sin egen barriär, övervann hindren.. 

När du känner att någon brevid dig, kanske kan se. 

Förstå. Avstånd är något du kan bygga upp.

Du kan stärka detta avstånd, du kan välja att dra ett hölje över hela bygget,

gömma dig därinne, där är det tyst, lugnt.. Men är det tryggt?
Blir jag lyckligare utan andra människor, utan deras bagage, som gör dom till de dom är.

Vackra, unika personer, som ser mitt bagage som vad det är. Pusselbitar av vad som har gjort mig, och gör mig varje dag, till mer Mig. 

Tillhörighet. Förståelse. Leenden. Värme. 

Sånt vi  behöver, alla människor, att kunna få chansen att känna igen oss i varandra,

se likheter, olikheter blandat till ett enda stort sammelsurium av liv, 

för att kunna spegla oss i varandra, 

att få känna att vi tillhör en grupp.

Att inte längre behöva känna sig som en ensam, inte så stark, i utanförskapet.
Människans svagaste länk är rädsla och i den rädslan, ligger alla negativa känslor. 

Att ha skapat ett utanförskap, oavsett om det var ett medvetet val, eller en panikslagen reaktion till hur samhället ser på en själv, och bli "urvald" ur samhället, bortvald..

När tar den stigen slut, har man villat in sig bland buskar och snår, tappat bort sig helt?

Hittar man ut? Finner man sin stig igen? 

Och är man tvungen att börja om från början, utan vänner, kärlek, 

självkänsla, styrka och ork?

Jag vill ju! Jag vill ut igen! Jag VILL FÖR FAN UT I SKITEN! 

Jag accepterar att jag är en speciell sorts människa. 

Jag har mina svagheter, mina s.k dåliga sidor. 

Men jag skulle gärna acceptera och ta till mig dina, 

om jag känner att jag blir tagen för den jag är, och inte blir dömd för vad jag gjort, 

inte gjort, misslyckats med, eller glömt bort. 

Just i detta nuet så saknar jag min mamma så det värker i kropp och själ. 

Hon var en varm, kärleksfull, klok och underbart mänsklig kvinna. 

Jag saknar till och med den där sista, tunga tiden med henne, när hon var döende. 

Cancern åt upp henne, andetag för andetag. 

Men jag var hos henne. Jag slogs för det, tog henne till mig, sjöng, dansade, spelade hennes mest älskade skivor, bäddade försiktigt om henne,
 baddade hennes torra läppar med fuktiga tussar..
 Jag önskar jag skulle kunnat få ett ögonblick ur tiden,
 ett där hon satt i sitt kök, med sin stora kopp te, och ett glas vin. 
Sina pappersblock, pennorna och teckningarna. Hur hon myste i sin morgonrock,
 läste det hon skrivit för oss.. Hur hennes ord var magi, hur man sögs in i det, hur man ville ha mer. För det var ju delar, andetag, av henne.. Det var av sig själv hon gav.. Och jag älskade varje minut av det. En kram på det, så hade jag varit lycklig länge. 

Och hade jag kunnat få tacka henne, för allt hon gjort, för att hon Aldrig gav upp på mig. fått be om förlåtelse, för allt lidande jag orsakat henne, så hade det lugnat min trasiga själ. 

Den är banne mig välplåstrad, nu för tiden.. Nu för tiden försöker jag att inte drunkna,
 utan att simma lugnt, utan ett stenhårt mål,
 eller med siktet på något jag inte skulle klara över en natt. 

Jag ser fram emot att bli äldre, att finna min plattform, min grogrund.. Där jag har möjlighet att slå rot, att fungera, men på mitt sätt. Och att där kunna vara avslappnat ~glad~ , svårare än så är det nog inte. Men vägen dit, kantad med smärta, kamp, ensamhet, lidande... Hur gör man när man inte vill vara ensam längre, men det inte finns plats för mig? 

Sammelsurium - fail!

Så, jag sitter här ännu en sen natt, och hade ju jag varit en sådan som satte sig och skrev på den där boken, den där dikten, den där "att göra"-listan... så kanske jag hade nåt att göra iallafall. Istället kedjeröker jag mina kinesiska tops-cigaretter, och önskar att jag inte blev en sån moper,när det blir för mkt på en gång. Jag har alltså legat back i månader pga en jävla räkning, levt tajtare än förut, blir bestulen på cykel med sonens barnsadel på pakethållarn, min iphone stals av några djälva egocentriska mansgrisar från polen som är här för att jobba och knulla, typ allt som rör sig. Har nästan mardrömmar om den onda ryskan som kallade mig faschist, blondin, bonde..osv. Hur lyckas man? And ontop of that, så kraschade min dator, så jag gick lite minus där med. MEN! ...det finns ett sånt. Jag har nu tagit mina insomningspiller, och ska gå och lägga mig, men först: min vicevärd var här, kollade elementen och tätade balkongdörrn, och det känns bättre redan. det drar alltså inte lika illa, som att dörrn står på glänt, när man står en bra bit bort. Och jag maler på, förklarar hur det varit dom två senaste vintrarna, hur min neurologiska sjukdom fuckar upp mig helt, hur elen rusade mot stjärnorna.. Och insåg att min styvpappa och hans frus hus faktiskt inte är kallare längre. Min lägenhet ligger på Celsius lägre plusgrader än vad deras hus gör! Och dom drar ner det med flit, och går runt i fleecekläder, tofflor och fullt påklädda.. Jag förstår´t inte! 

För övrigt så är jag en pms-trött, less på livet-mögig, sömnlös, gaggig, ganska flebbig och deppig brutta just nu. Jag skulle vilja ha lite tid för mig själv. Få en massage. Shoppa lite kläder. Ta en öl ute på krogen. Flirta lite - om jag nu minns hur fan man gör. Men vad fan ska allt gå så långsamt för? När allt i mitt jävla huvud rusar fram i tusen km/timmen....... bleh. Fail! 

Nu vill jag ha höstmys, glada dagar, chaithé, varma kläder och mysigt med tända ljus och rökelse. Måste nog unna mig en tripp till Shanti. <3 

Vilka under det gör, förresten, att få höra såna enkla små ord, som att jag är bra, bäst, fin.. Jag försöker säga det till dom jag älskar, men tyvärr så har den klicken av människor bara minskat och minskat.. Att ta sig tillbaka in i den sociala delen av lifvet, efter att ha skytt det som pesten.. Gör ont.. För jag har insett att de människor jag är mest beroende av, de jag älskar mest, inte är beroende av mig, inte längre.. de tycker jag är ok, men räknar inte in mig i vängänget längre, ringer inte när det är party på G, eller om det är myskväll med mat och vin och häng.. Så jag sitter här, hoppas att den enda förbarmar sig över mig.. Och undrar hur i helsike jag ska kunna skaffa nya vänner när jag bara sitter här.. och är ledsen på hur det ser ut. OCH; dom vänner jag faktiskt har, är nära med, öppna och ärliga med, dom bor banne mig inte häromkring.


 Och nu tänker jag inte ens ta upp ämnet jul. Vill gå i ide istället. 

Att jag drömmer mycket framåt, kan ha att göra med hur mitt pillimariska huvud flummar runt och tänker, planerar, analyserar och fundilurar - - alldeles för mkt. I just vårt NU. Jag har så mkt som behöver ordnas, jag ska få i ordning på mimer så dom fixar den dödliga kylan i lägenheten. Jag måste prata med Mil om hur vi skulle kunna få iväg allt skrot, och då kanske man direkt kan slå upp färg på väggarna! Jag måste skaffa en ny synundersökningstid, jag måste boka en kvinno-gyn-bröst osv-undersökning.. Jag har cancer i släkten och har låtsats som ingenting sker.. Men tänk den dagen då man levt några år ovetandes, kommer in på akuten och får dagen efter veta att man inte har ett år på sig att förbereda. För sin död.
Jag har lovat min dotter att fixa till en liten my halloween fest här hemma. Mil hjälper mig förhoppningsvis med skroten, annars sätter jag min tro till Brödbil eller styvfar. Jag behöver även planera klappar till kidsen, samtidigt som jag letar telefon på blocket.. och får ÅNGEST över hela skiten. Och snälla... Kan ni därute, ja, NI, DU! Du som postar som säljare på blocket, kan du i allra vänligaste manér ta bort din jävlarns annons när du fått den såld!!!!???

SNÄLLANÅNHURsVÅRTkANdETvARA!?!?!?

Och är det nu nån som snubblar in här, inredningsintresserad, så hör gärna av dig. Jag behöver alla råd och tips jag kan få. jag är Rookie nerd deluxe!

Min vackra, fina mamma fyllde år nyss. Jag, minimarodören och morfar (min styvpappa) var till graven, och det var skönt. Hon var en fantastisk kvinna som lever kvar i mig, i oss.. Jag saknar henne än i dag, ibland i lugna manér, ibland i utopisk ensamhet, ibland i skräckslagen inför vuxenlivet-ångeststund.

Vila i frid, vackra mor. 

Vi ses i Nangijala.

Mitt liv, min.. sanity.. vilket borde vara ett ämne att lämna till dom vise att tvista över. 

Men eftersom jag är en överanalyserande, övertänkande, mjukhudad och djupt känslig, känslosam människa, så tar jag hand om det mesta ändå. 

Föga tror jag att jag kommer lösa världsproblemen vi står inför, men mitt eget, mitt liv, mina styrkor, mina svagheter, dom får jag stå naken inför, och arbeta mig igenom. 

Det kommer att ta tid, men tid har jag. Det jag behöver finna är lugn, självkärek och trygg botten att stå på, eller att kunna rasa ner på.. När jag är trött, sliten och osäker inför allt. 

Trött tjej. 

Och om du som läser detta, vet någon som ska sälja en iphone, hör av er till mig. 

Den blev stulen, och därigenom alla foton jag nånsin tagit sen min son föddes. Bilder jag räddade från en dator som gick och självdog. Jag behöver få tag i en iphone! Och som att det inte var nog, jag är inte den som klarar av kalendrar, planeringsböcker och post it´s. Jag hade ALLT på min telefon. För den var med jämt. Jag sörjer min life-support, jag vill slå sönder dom jävlarna som så fräckt stal den, men mest av allt vill jag ha mina bilder tillbaka.. och att känna den sorgen.. den ilskan.. det skär i mig. 

Vissa händelser önskar man bort.

Jag var barnledig i helgen. För första gången på länge, och för andra gången på cirka tre år. Det skulle bli en skön, händelselös och mysig helg. Jag skulle även hunnit städa lite...... (no comments)

I fredags hade jag det lugna bullen här hemma, vinkade av ungarna som gled iväg med morfar till bronx, slöade över kopp kaffe och facebook, shoppade lite vin nere på stan, och hade en händelselös kväll här hemma, själv. 

Igår stack jag hem till min bff, min klippa, min syster i sorg och lycka, min pooz. Hennes sons kompis mamma fyllde år och skulle ha hemmafest, bjuda på mat och dryck och ha trevligt, så vi gled dit och det var verkligen.. speciellt. Hon är inte från sverigett, så det var ett hopkok av en massa färggranna människor där från världens alla hörn, och det var roligt. Mindre roligt var det att min iphone, min krycka i livet, blev stulen. Jag är förkrossad, ledsen som fan, upprörd och heligt jävla förbannad på den idioten som stal den. Jag är en fattig jävel som aldrig skulle ha råd att köpa en iphone, jag fick ut min på försäkringen när min son slängde min tele i badkaret... En glad överraskning, kan man säga. Och med adhd-mongohjärna så funkar inte mitt liv utan den där tingesten. Jag har alla mina tider där, alla möten, allt planerat, och viktigast av allt, ALLA mina bilder, mina foton och videos av mina kids. När min dator kraschade lyckades jag rädda bilderna, och har inte hunnit spara ner dom på datorn igen, då det strulade nåt förjävligt. Bilderna fanns i telen, men det gick inte att föra över dom till datorn. Blev tipsad om att jag eventuellt kan få tillbaka dom, om jag gjort säkerhetsuppdatering på itunes.. Hur tar jag reda på om jag gjort det? Hittade inget när jag kollade igenom itunes :S scheisse, motherfuckkkkkerrr!!!!!!!!!!!!! Får jag skjuta nån nu? Är så ledsen.. har inte den ekonomin att köpa en ny, eller begagnad heller, för den delen. Bryter ihop snart med brainmelt. Grät halva natten, och sen försökte jag övertala min Pooz att ha snuskigt letakatten-sex.. (vill ni veta vad det är, så får ni fråga...) Hon var inte helt impad och gick och lade sig istället. Kan ha varit mängden vin och tequila som påverkade, jag vet faktiskt inte. Eller så tänder hon inte på mitt härliga whitemeat. Taskmört, fo sho!

Jag fick en limpa cigg av min styvpappa som varit i Kina med frugan. Att röka dom - dom är ultralight och totalt jävla smaklösa - är lika värt som att suga på en tops. Men ::: Jag hade ju tänkt sluta nu, ändå, så att bli irriterad och förbannad så fort jag försöker få i mig nikotin kanske är en hjälp på vägen, att koppla rökning till ett störningsmoment, liksom! Woot! Eller nåt..... Ska iaf försöka intala mig det, så får vi se hur det går! 

Hörde ett riktigt bra citat för en stund sen..

~Sometimes evil finds you, on the road you take to avoid it.~

Så, kontentan av detta är iaf att jag är sjukt deppig, trött och ledsen över min förlorade telefon, saknar min stulna cykel och är iallafall tacksam för att mina goa ungar är hemma igen, att få en megakram av min son som mumlade "saknade dig, mamma, jag älskar dig, vad fin du är!" i mitt öra när han gosade in sig mot min hals var som balsam på såren, och får jag på nåt sätt inte möjligheten att skaffa en ny iphone och försöka se om jag kan rädda bilderna, så får jag försöka minnas att även om dom betyder allt för mig, så är det mina barn som räknas, och jag förlorade "stödkort" till mina minnen, inte det som är det riktiga, det viktiga. Och jag ÄR INTE DÅLIG, för att jag råkar ut för dåliga saker ibland. Jag kan känna mig som en olyckskråka, och deppa, och det är ok, men inte bara. 

Nu ska jag pilla i mig min insomningsmedicin och koncentrera mig på att sova. Imorn är en ny dag, och då ska jag spärra telefonen (dom jävla idioterna ska inte tjäna ett ruttet jävla öre på MIN telefon, fuck them!!), polisanmäla stölden, och ringa och kolla om det går under hemförsäkringen. Hade annat att göra också, men det har jag helt glömt bort.. Suck. 

Att minnas vad som är viktigast, är vad som räknas, att kunna må dåligt, och sörja det som är förlorat, är helt ok. Men att glömma allt annat och drunkna i dom svarta känslorna, det skadar bara bara mig, och gör inget gott för någon. 

Borde jag starta good will-insamling och se om människor är goda nog att donera några korvören, så jag kan skaffa en ny livskrycka? Jag vette fan. Nåt måste jag göra för att ta mig ur min dödligt tunga non existing ekonomiska situation. 

Nog nu, nu har jag vältrat mig tillräckligt. Tillät mig att tycka synd om mig själv idag, men vad fan, nån måtta får det vara, och jag har bättre saker för mig. Snart blir jag av med trasiga sängstommar och möbler också! Woot!! 

Peace out! 

Att stirra djävulen i vitögat.. Och att slå tillbaka.

Att leva

att lära

att upptäcka

att slåss

att smärta

att kämpa

att hjälpa

sig själv

och andra

Att leva

att gråta

att se

en nära

eller sig själv

Vetskap

Vetskap är styrka

Tårar är ok

Det går 

faktiskt

att Överleva

Att acceptera att det finns

Genom att slåss

För dig

för mig

för OSS

Så hedrar du 

Faktiskt

Alla vi

Levande

kämpande

Även dom

vi förlorat

Hedras

och minns. 

Gå och undersök dig.

Ta hand om dig.




Vissa förlorar vi, vissa ser vi gå igenom kampen och komma ut som överlevare.
Cancer är ett hemskt ord, ett obegripligt, ohanterligt begrepp.
Men ändå, så verkligt, för idag så har de flesta av oss förlorat någon, eller sett någon, på avstånd.
Att stirra djävulen i vitögat, att få ett besked, att välja att slå tillbaka, att kämpa.
Inget är enkelt, och döden är lika verklig som varje andetag.
Men kan vi göra något, det allra minsta lilla, för att skjuta på den så länge som möjligt,
och gärna dö av naturliga, helt ok orsaker, som hög ålder (ja, tack) så måste vi göra vad vi kan.
Min mamma gick bort i cancer, och det var som att jag slets itu.
Jag har inte undersökt mig en enda gång.
Tala om för mig vart den logiken ligger.
Jag tänker ringa och boka en tid nu.
Tiden är aldrig bättre än nuet, eller hur?
Och vad vi om möjligt kan göra bättre i nuet, än det vi gjort igår..
Låt oss.
Jag är ok med att vara vettskrämd.
Men jag måste. Jag vill inte stå där, i ett kanske, och få veta att jag inte kommer klara mig.
Vad är det för en förebild att vara, för omgivning, familj, barn?

Tack för mig, leverpastej.

Jävlar vad jag fryser...

Så vad gör man inte för att slippa höstrusk, frusna, blåtonade tår och torr hud?

http://www.pieceofnorway.se/one-piece/lusekofte-navy-blue-36

En sån skulle ju definitivt hjälpa.. plus duntofflor, underställ och kanske en skön varm karl att cuddla upp sig mot.. :D Sen får man väl ta sig ett extra glas vin, ett rykande hett bad med oljor och salter, skrubba sig ordentligt och smörja in sig extra mycket.. Det finns ju vitaminer också, om inget annat, som i alla fall ger håret, naglarna och huden en skön boost. Och så kan man göra som mig, drömma sig bort till exotiska resemål, gosa med ungarna och dricka extrema mängder med hett, starkt kaffe! NOM!

Och här kan ni ju tävla! Härligt med kitsch i höstmörkret, eller vad säger ni? ;)
http://heysugarmagazine.se/content/story/t%C3%A4vling-vinn-presentkort-fr%C3%A5n-kitschse

Nu trummar dotran öronen av mig, sonen springer runt med raket i baken och jag borde börja anstränga mig för en mer spännande middag än typ korv. Bleh. Får jag önska mig en alltiallo-karl med cooking-skills i juleklapp? PLS?

Alla behöver vi en oas.

Att tänka sig att klara livet i sin helhet utan fönster, oaser och breathers, är som att anta att människan är perfekt och aldrig kommer fucka upp, skita till det, göra misstag eller helt enkelt misslyckas.
 Oavsett vad det är vi gör eller tänker när vi sjunker, så handlar det om att minnas vart handtagen finns, vart trappstegen sitter (oavsett hur trasiga, svaga och dåligt byggda dom än är), vart man kan greppa tag om något, för att hålla sig uppe, eller för att ta sig upp från den botten där man kraschlandat. Blåmärken, ärr, rädslor och ångest till trots, ingen av oss är banne mig perfekta, vi kommer alla fela och göra misstag, och till syvende och sist står vi där ensamma när det handlar om beslutet att fortsätta, eller att ge upp. Allt vi har är valet. 


Alla behöver vi ett fönster. Ett vi kan öppna och sticka ut våra skrämda, trötta ansikten genom, för att andas, återhämta oss, samla en stunds lugn och finna åter igen det där syret som vi så väl behöver. 

Fint, va? Ett enkelt fönster.

Vi kan ha olika sorters fönster. Ett fönster, en oas..  Det kan vara så enkelt.. kärlek. 
Kärlek till vänner, familj, barn, föräldrar, minnen.. Sen kan det vara musik, en film man alltid ler av, feel good-grejer.. Kommer du att tänka på något särskilt? 

Jag drömmer om en annan dag.

Jag drömmer om när jag kan vakna varje morgon, utvilad.  
Jag har sovit som ett jävla rövhål i flera veckor, månader, år, årtionden.. Det går upp och ner, och just nu är jag så nere i en ond pöl av sömnlöshet och trötthet, irritation och en sån där känsla av att hela jävla skiten kan dra åt helvete och odla peppar.. Där nu pepparn växer. Det hjälper ju inte att jag behöver bränna pengar på kläder, heller.. Jag kanske borde starta en ~skänk kläder, pengar, några kramar här och där och en jävla massa kärlek till denna kvinna::inflika bild på moi::Hon behöver´t-grupp~ på facebook?
 Man är sin egen lyckas smed, right? Så.. Varför är det så jävla omöjligt för mig att klara av det då? Sömn är en gåta, lugnet likaså. Det jag lärt mig är att min hjärna går i slow motion, inte hyper i 180/h, som de flesta tror om adhd-hjärnor. Det är där hyper´t kommer in, hjärnan kickar igång och mosar på, för att orka hålla igång helt, så inte jag dimper ner på röven och sen sitter där, orkeslös. Som att hjärnan producerar sin egen energidryck! WTF! Kan den inte producera lugnande, insomningsmedel och ljuva godnattvisor, va? 


Läste iaf nåt intressant om hela den här svängen jag är inne i och halvt vräker mig i, gottar mig i, och förfasas av. 
Och det som är riktigt störigt ÄR att folk och fä -tror- att dom kan något, ofta mer än ytligt, om adhd. Men... nej. 
http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/02/kunskapen-om-neuropsykiatriska-diagnoser-m-ste-b-ttras

En helt jävla underbar människa/blogg som satte huvudet på spiken.. Såhär - EXAKT - såhär, känner jag mig.. ungefär varje dag.

http://hyperboleandahalf.blogspot.com/2010/06/this-is-why-ill-never-be-adult.html


Jaja, nog om det nu.  

Det där är ungefär hur höstpepp jag känner mig just nu!


Jag vinner aldrig något, i tävlingar, lotton, nothing.. Men idag fick jag ett sms, där jag ombads ringa upp snarast, pga vinst i lotteri. 
 Bakgrundshistoria: Jag skrev upp mig på Ica eftersom man kunde vinna 600kr i matpengar!
Det var inte matpengar jag vunnit... 
 Håll er för skratt nu; jag hade vunnit "startavgiften, rundtur och infosamtal" på gymmet IRONSPORT.....~andepaus~ Jag är.. wow.. finner inga ord. 
Höll på att skratta ihjäl mig när jag lagt på lurn med tjejen som så glatt både grattat, bokat in mig och peppat, informerat om priser och adress.
  Jag VET var det där stället ligger! Det är ett dygnetrunt-öppet gym, 
det ligger mitt emot MAX (hamburgerrestaurangen) och det är hysteriskt välpumpade muskelknuttar a´la UFC som tränar där.
 Jag är alltså inbokad på ett infosamtal/intro/roundtour på Ironsport!
 Nu får ni skratta.. Jag är en coladrickande, stillasittande, knubbig, matglad, rökande, slöande, smått apatisk ironist till kvinna... Helt jävla fucktabulous!
 Jag kommer dra dit, så jävla självklart, och ha precis så mycket självhatande ångest som vem som helst skulle ha.. och samtidigt dregla ner karlarna i spänn-linnen och mjukisbyxor som står där svettiga, helrakade huvuden och tredagarsstubb... OMG..
 Det där är.. i motsats vad många kan tänka.. inte en jävla morot!
http://ironsport.se/om-ironsport/

Ok. Då går vi vidare.


Vad fan var grejen med den sjukligt enorma träkaninen i Örebo?? Den sågades ner idag.. Råkade glutta på nyheterna i fem minuter, ungefär.. Och detta var vad kontentan av lokalnyheterna var.. Sorgligt? Mjaeh....