Lidandets konstform i livet.

Det där är min dröm. 

Att kunna ta de mina i händerna,

börja en lång promenad, tillsammans.

Att i slutet av denna fantastiska allé

hitta lugnet, hitta vårt egna magiska boende.

Där jag kan krypa ihop under en varm pläd

måla tavlor

skriva, sjunga, skratta, leva.

Jag önskar så att jag hade gjort annorlunda, 

i så många fall, 

här och där gick det bra.. 

Men mitt liv är kantat med lidande. 

Jag har precis haft en ej självvald look-back 

på hur mitt liv varit. 

Ända sen jag var liten har jag varit speciell.
Inte alltid på ett positivt sätt. 

Jag var en go unge, men rotlös och som en liten version av min mamma.

Jag slogs emot den som födde mig, 

den som älskade mig, 

jag var barnet, med tillägget av en egensorg,

en jag inte ens förstod själv. 

Jag har minnesluckor överallt i mitt förflutna. 

Men jag minns vissa stunder. 

Ofta var jag arg, ledsen, upprörd, sårad, arg...

Arg på ilskan, arg på mamma, arg på mig själv, arg på att inte förstå.

Att man inte förstår varför det är så snurrigt, varför man tar ut det i ilska, 

stress och ångest. Som barn så ser man det inte.

Man ser vad som visas för en, man ser vad man förstår, och förmår. 

Längs varje väg har man val. 

Du kan välja att lita på att dina fötter för dig dit du borde hamna.

Du kan välja ett av de uppradade pr-skämt om egenkärlek,
 att lidandet är en del av vad komma skall.

Hur menar du nu? 

Vad vill du se framåt, vad vill du kunna känna i nuet, 

och hur vill du må när du vänder dig tillbaka och blickar ut över det förlutna.
Tittar, tar till dig, analyserar, accepterar det som varit.

Avstånd är det enklaste av alla hinder, sätter du upp barriärer så är du säker. 

Du kan iallafall andas, vissa dagar. 

När du klättrar över stockar och sten, letandes efter den där som kanske faktiskt..

..tog sig igenom sin egen barriär, övervann hindren.. 

När du känner att någon brevid dig, kanske kan se. 

Förstå. Avstånd är något du kan bygga upp.

Du kan stärka detta avstånd, du kan välja att dra ett hölje över hela bygget,

gömma dig därinne, där är det tyst, lugnt.. Men är det tryggt?
Blir jag lyckligare utan andra människor, utan deras bagage, som gör dom till de dom är.

Vackra, unika personer, som ser mitt bagage som vad det är. Pusselbitar av vad som har gjort mig, och gör mig varje dag, till mer Mig. 

Tillhörighet. Förståelse. Leenden. Värme. 

Sånt vi  behöver, alla människor, att kunna få chansen att känna igen oss i varandra,

se likheter, olikheter blandat till ett enda stort sammelsurium av liv, 

för att kunna spegla oss i varandra, 

att få känna att vi tillhör en grupp.

Att inte längre behöva känna sig som en ensam, inte så stark, i utanförskapet.
Människans svagaste länk är rädsla och i den rädslan, ligger alla negativa känslor. 

Att ha skapat ett utanförskap, oavsett om det var ett medvetet val, eller en panikslagen reaktion till hur samhället ser på en själv, och bli "urvald" ur samhället, bortvald..

När tar den stigen slut, har man villat in sig bland buskar och snår, tappat bort sig helt?

Hittar man ut? Finner man sin stig igen? 

Och är man tvungen att börja om från början, utan vänner, kärlek, 

självkänsla, styrka och ork?

Jag vill ju! Jag vill ut igen! Jag VILL FÖR FAN UT I SKITEN! 

Jag accepterar att jag är en speciell sorts människa. 

Jag har mina svagheter, mina s.k dåliga sidor. 

Men jag skulle gärna acceptera och ta till mig dina, 

om jag känner att jag blir tagen för den jag är, och inte blir dömd för vad jag gjort, 

inte gjort, misslyckats med, eller glömt bort. 

Just i detta nuet så saknar jag min mamma så det värker i kropp och själ. 

Hon var en varm, kärleksfull, klok och underbart mänsklig kvinna. 

Jag saknar till och med den där sista, tunga tiden med henne, när hon var döende. 

Cancern åt upp henne, andetag för andetag. 

Men jag var hos henne. Jag slogs för det, tog henne till mig, sjöng, dansade, spelade hennes mest älskade skivor, bäddade försiktigt om henne,
 baddade hennes torra läppar med fuktiga tussar..
 Jag önskar jag skulle kunnat få ett ögonblick ur tiden,
 ett där hon satt i sitt kök, med sin stora kopp te, och ett glas vin. 
Sina pappersblock, pennorna och teckningarna. Hur hon myste i sin morgonrock,
 läste det hon skrivit för oss.. Hur hennes ord var magi, hur man sögs in i det, hur man ville ha mer. För det var ju delar, andetag, av henne.. Det var av sig själv hon gav.. Och jag älskade varje minut av det. En kram på det, så hade jag varit lycklig länge. 

Och hade jag kunnat få tacka henne, för allt hon gjort, för att hon Aldrig gav upp på mig. fått be om förlåtelse, för allt lidande jag orsakat henne, så hade det lugnat min trasiga själ. 

Den är banne mig välplåstrad, nu för tiden.. Nu för tiden försöker jag att inte drunkna,
 utan att simma lugnt, utan ett stenhårt mål,
 eller med siktet på något jag inte skulle klara över en natt. 

Jag ser fram emot att bli äldre, att finna min plattform, min grogrund.. Där jag har möjlighet att slå rot, att fungera, men på mitt sätt. Och att där kunna vara avslappnat ~glad~ , svårare än så är det nog inte. Men vägen dit, kantad med smärta, kamp, ensamhet, lidande... Hur gör man när man inte vill vara ensam längre, men det inte finns plats för mig?