Söndah!

Jag hade så sjukt roligt igår natt, ute med bästa P! Somnade nån gång vid halv sju imorse, och var lite mjukt schleten när jag vaknade till sådär vid tolvtiden. Men jag är så seg att jag inte ens orkar skriva om det..  Neh, vad fan, jag packar ner mitt frusna self under filtar och täcke i min goa säng nu, sådetså! Pilutta er! Grey´s, here I come! Pussheej!

Bring it, bitches!

Heeeej! 



Barnfri, fjollig som fan och med nygjort hår - vem fan får kvinnor med svennefjunigt hår att spara ut det och kämpa för livet för att få det att se härligt ut när man kan stoppa i en jävla massa remy och se ut som en bättre (och avsevärt mkt kurvigare eeheeh) version av en het pornstar? MMMMmmmmmhmhhmmmmm.



Jag hatar det faktum att pms´en tar så mkt kraft av mig.. Jag fick såklart min mens, som vanligt, och direkt släppte spänningen, tröttheten, ångesten och mörkerdeppen. Jag är löjligt glad, party, nöjd och nu tänker jag knäcka en öl, poppa Madonna, SOAD, MJ och annat gött. Lyssna på denna, den är heeeelt jävla fantastisk! 

 

Nu offar jag, glömde allt jag skulle skriva om, ska parta nu. Sådetså! Haresåjäävlabra! Puss!

 

Jag hakar på Robines 30 dagar helt fria från allt snask.

Jag kör. Varför inte, liksom. Förkylningen börjar släppa, jag drar till gymmet imorn... Jag behöver få ur mig allt från gråt, svett och sorg, till ilska, känslan av misslyckande och den eviga tröttheten. Men nu tar JAG på mig MITT mål. Och det är ett tungt mål, men fan vad bra jag kommer må. 

2012-09-26 t.o.m 10-26. 

BRING IT ON!!!!!!!!!!!!


Nån som vill haka på? :) 

Ok. Så det var tungt att vara medicinerad. Concerta - Ritalin..

Efter de första två veckorna på concerta så började jag mjukt landa, och förstår på mitt sätt varför amfetamin är en sån favoriserad drog. Men tillbaka till concertan, 
  Jag var hög nonstop i nästan tre veckor. På en grundligt låg dos. Jag var läskig, nästan, det var som att riktigt för första gången få uppleva lycka, känna vårsolen i ansiktet. Jag bombade min mp3, promenrade planlöst och bubblade av lycka. Är det såhär det känns att vara lugn och lycklig och glad? ÄR det så här alla andra får livet att funka, alla dessa smågrejor, Jag klarade av de mest basala saker, även de som förr var tortyr.. Jag började få ordning på min sömn.. Och det var ett HALLELUJAAAAH-moment, med ett blodrött kors i skyn. Jag blev ju outhärdlig, den dåliga versionen av Thomas Dileva. (No offence, mannen, jag älskar dig)  och jag fick då en ökad dos.  Då började helvetet. Sömnlöshet, bölder, infecterade acnevulkaner och  ännu fler varbölder. I ansiktet, på bröstet, på ryggen, i svanken, i ljumskarna och plottrorna läkte inte ut heller. Till sist kunde jag inte sova mer än 2-3 timmar per natt.  Då bröt jag. Jag har barnen att ta hand om, ett liv att försöka sköta mitt där i det kaosiga alltet.. Det fungerade inte ,

Pausade för ett tag, var jävligt motvillig till att testa nåt nytt, jag behöver tid att tänka på´t, marinera tanken och sortera tankar och känslor.

Men jisses,,, Inget av det här är ENKELT:

Jag återkommer, jag VILL skriva mer men tuppar av snart. 

Kärlek till er alla därute, vem du än är, vart du än är.. 

Nattipuss.


Btw, jag: sjuuukt sugen på Säkert!, goda drinkar.. Ja, och fan vad fin jag kommer bli. hemma hos den härliga Xandra, du plockar mig upp ur den där bläiga anti-känslan, jag är tacksam för att få lära känna dig mer och mer. Du är en av dessa fantastiska, inspirerande kvinnor man vill ha i sitt crew!  Krya på dig, hjärtat, vi ses snart!

Dox: Bully.

Konsten att verka som ett jävla psykfall på fejjan, när man sitter och är egenkomponerad kommentatör åt ett tvprogram, kanske utan att helt förklara bakgrunden till ens utbrott..

Jag sitter och gråter så det gör ont i kinderna, jag har ont i hjärtat, i magen och i huden.. 

Jag har gömt undan, i mina mörkaste vrår, hur det verkligen var att vara mobbad. 

 Men Dox väcker alla minnen, släpar fram alla känslor, petar upp de gamla, ännu infekterade såren. 

Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste nog gråta färdigt istället, och sluta följdkommentera på fb. Blir så jävla upprörd att hela jag värker. DET ÄR JU BARN! 

ÅÅÅåååååhhhh...... mörkret i vår värld skrämmer mig något så ofantligt, jag vet inte hur eller vad jag kan göra för att förändra, ta bort, laga och rädda allas våra barn. 

Jag insåg för ett tag sen att jag inte gråtit på så jävla många månader. Jag tar igen för det nu. 

G´natt. 

Just for the fucking fun of it.

Höstrensning, Hadille, Obama och ilska.

Först och främst, det är jävligt jobbigt att vara ilsk. Jag skulle behöva ett skrikrum, ett privat, madrasserat källar-gym och en het karl som kan f*humhumhum*ka mig tyst (hårdhänt som fan) och gärna lite pengar också. Semester. Ljus. Sol. 

Jag läser, grinar mentalt och sörjer lilla Hadille. Jag tycker det är sjukt, inhumant och otroligt smärtsamt att behandla en liten unge såhär. Jag har en massa nyttiga länkar, postar dem i slutet av inlägget. Men det viktigaste... Skriv under namninsamlingen! Tiotusentals rasar, vi måste öka siffrorna, få regering och migrationsverket att se sanningen i vitögat. Det är tortyr att utvisa en liten unge till ett främmande land, utan någon vetskap om vad som väntar där borta, utan att hon förstår ett ord.. Att slita ett barn ur famnen på den enda familj hon någonsin känt till, för att hennes mor (som övergav henne endast 20 dagar gammal) är fransk medborgare. Tvifan.

 Lilla Viola ville MV utvisa, fast hela hennes familj äntligen är samlade i Sverige, för att hon saknar pass. En bebis, ett litet barn, skulle slängas ut, bort från hennes familj, för att hon INTE HADE PASS. Sorgligt att säga, men dom är ju totalt inkompetenta och så jävla fucktarderade så jag vet inte ens vad jag ska säga. Såvitt jag vet drog MV iaf tillbaks den utvisningsordern, så hopp finns FANIMIG för Hadille också. Kom igen nu! 


Jag höstrensar, möblerar om och tar ut min uppgivenhet, irritation och hyperstöriga grinighet (pms m.m) på lägenhet och barn. Gamla, trasiga leksaker slängs, kläder sorteras ut och jag ska försöka sälja av en del. Även Vagnarna och spjälsäng, växasäng och för små skor ryker i hetsen. Jajjemen. Nu fan får det vara nog. 

Obama vänder sig till hollywoods magiska invånare för att få hjälp med pengar till sin kampanj. 
 Helt ärligt? Med tanke på vad han har för motstånd, så hoppas jag han får allt han behöver, jag önskar jag kunde rösta på honom! 

SNL driver med politiken, och det är helt underbart. 

Nu tänker jag äta upp min sista kesella med lite hallon och försöka sortera och lägga upp bilderna av alla kläder jag fotat. Återkommer med mer hjärnmos sen då. K?

Stoppa Hadille´s utvisning: 

Namninsamlingen! 

Aftonbladets namninsamling. 

Expressens namninsamling. 

Facebookgrupp med mer bra info. 

Pusshej!

DetärbarapmsDetärbarapmsDetärbarapmsDetärbarapms.

Shuuu! 

Nu är jag så jävla bitter. Jag måste nog ringa familjeläkaren, ändå. Foten molar mer än värker, men tänk om. Och pms-skanken i mig mörbultar mitt ljuva inre, och det blir ju bara värre. Hah, jag pilar fan förbi all depressiv skit och flinar lite, för oavsett hur fucked up jag må känna mig ibland, så är jag ju bra ändå. Jag FÅR ju gråta, jag FÅR vara ledsen, jag FÅR våga skriva av mig. 

Men ibland är det tur att det finns en delete-knapp. 

 Jag ber inte om att du ska förstå mig. Det vet jag ju redan att det inte fungerar så. Man måste inte förstå, för att respektera, tycka om, ta hand om, vara vän med. 

Jag vet att mina humörsvängningar är kraftigare än dom varit på så väldigt, väldigt länge. 
Är det min hjärnas sätt att chock-signalera att den är vaken igen? Ska det vara såhär? Var det såhär innan jag började medicineras? Jag tror tyvärr det. 

Vet ni.. Det är i hålet av mörker man ser ljuspunkterna, även om man inte riktigt orkar ta dem till sig alltid, just i det ögonblicket. 

Och med det, så poängterar jag att du, jag älskarrrr dig, tack för att du finns. Den här är till dig. 

Jag vill faktiskt säga en sak. Och det är, att läkartiden jag har på specialistångestmottagningen, ska bli intressant. Jag hoppas att det bär frukt, för det kostar ganska mkt att gå på läkarbesöken. Men jag borde vara nära gränsen på högkostnadskortet snart. Woot! 

Så nu tänker jag lägga skiten på hyllan, ta upp det med shrinken, dissa lite skit-tv och typ rulla in mig i mitt sköna täcke, jag ser fram emot morgondagen, även om jag inte har cigg så jag klarar mig tills på torsdag. Life´s a bitch, squeeze lemons n make spicy cocktails. Just gold the tail. Mehehh. 


adieu.

Öh.. Insert smart, attentive shitholeCAPTIONED beeep here.

 

Du vet den där när du är så bruten, just för stunden, så trött på hela jävla skiten?

 Jag är typ där nu. 

Det händer lite väl mycket just nu. Så nu tar jag ett brejk. I oral mening, det vill säga. Nu tänker jag skriva av mig skiten. Jag önskar jag kunde vinna en mille, skicka syrran på semester med mina kids, hyra en skruttig, gammal stuga åt mig själv nånstans långt åt helvete där det är varmt som fan.. Köpa mig en skrivmaskin och bara sitta där och plottra ner alltihop. 

 Addera kopiösa mängder av prisvärt, gott rödvin, ett bord fullt med färger, en hög med färdigspända dukar och ett staffli.. Ptja, en pensel, en säng, hallon och tippex. Och lämna mig där ett tag. 

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag ser hur huden frisknar till, nu är det "bara" ritalinets jävla acne-skit-bölder som är kvar. Men jag tappar orken. Jag har inte råd med ett par rejäla, bra skor. Jag måste köpa en höstjacka, och det har jag inte heller råd med. Jag ska unna mig en sak, för första gången på så jävla länge, att jag får ångest över det, över den lilla fjuttsumman, över känslan av "alltså, jag kan på kronan räkna ut hur mkt det där skulle räcka till i mat och annat nödvändigt skit" som får mig att må dåligt. Och nej, det är varken jacka eller skor. Jag ska försöka göra mig glad, en stund. JAG vill vara glad. Även om det är ytligt, fånigt, onödigt och I-landsarrogant. Sådetså. 

Jag ser hur jag upprepar sånt som gör ont att ens tänka på, jag processar det faktum att de få jag har och har haft i mitt liv, de enda jag kunnat luta mig mot som barn och tonåring, inte alls var vad jag trodde. Jag minns tankarna och planerna i min sorgfyllda dagbok, jag minns hur jag redan som en liten unge önskade att en människa som skadade min familj nåt så för jävligt, skulle dö. Jag skrev om det, detaljerat. Jag tror till och med jag hade ritat anvisning. 

Jag ser hur jag gör som min mamma, i en mini-light version, jovisst, men ändå. Hur jag någonsin ska klara av att träffa en människa att förälska mig i, lita på, tro på, vara med, naturligt och friskt.. Det hänger över mig som ett skevt giljotinblad. Hur jag ska lära mig hur man älskar sig själv, när jag har självhatskänslan kvar i huden, efter att ha sett mig själv, osmickrande nog (men ändå påklädd, det säger en del) i en helkroppsspegel. Jag känner mig fet, osmickrande, olyckad, ensam, trött. Och så evinnerligt sliten, smärtvärk i huvudet, tjäran i kroppen vs speedwaygalan av ångest, rädslor, funderingar, analyser... Allt i ett enda sammelsurium, där det kokar ihop med kaninben, skräckmontage ur alla filmer jag sett, ondska som florerar dagligen i världen, i människan. 

 Jag saknar min mamma. Jag är så jävla arg på min mamma. Jag är så jävla ledsen. Jag vill inte veta mer. Jag önskar hon kunde komma förbi på en kopp te (hon drack inte kaffe) och faktiskt bara tala om för mig, att allt är ok, att det kommer bli bra, att jag, oavsett vad jag ärrats av, skadads och sårats av, kommer läka, helas och finna frid. 

Jag vill VETA att jag kommer komma förbi adhd-fuckup-tragglet. Jag vill VETA att jag någon gång kommer känna mig värd nog, fin nog, smart nog, duktig nog. Duktig jävla fucking flicka-syndromet, blandat med 20 års gegga av ångest, depressioner, panik, rädsla, självhat och uppgivenhet. (Mixat med världens sätt att tala om för mig att jag varken duger som människa, mamma, kvinna eller nåt annat)... 

 Jag ser hur världen värker av smärta, jag känner det i varenda por. Vart är off-knappen? 

 Har jag inte nog med mig själv? 

Jag grät som fan ikväll. Det var första gången. Och de som sagt att gråt är förlösande och befriande (gissa vem som sagt det måååånga gånger) snackar fan bullshit. Det gjorde bara ont, och löste inga jävla skitproblem. 

Jag är en sån jävla glad människa. När jag orkar. När jag är pigg, utvilad, frisk och stark nog att hantera och bolla alla tyngder, alla motgångar, alla svårigheter. 

Jag vill ha jobb. Jag vill skriva en bok. Jag vill finna ett RIKTIGT utlopp för mina känslor. Jag vill känna kärlek. Tillit. Respekt. Tro. På mig själv. På den jag blir kär i. På livet. På framtiden. På nuet. 

Quick-fixen funkade ju inte. Och jag är flabbergasted, trött, fundersam och ledsen. Och jag överväger att bojkotta allt som har med människor att göra. Det gör bara ont, oavsett hur jävla enkelt man försöker hålla det. 

Jag... Jag vet fan inte. Suck. Hur jag skulle skriva av mig här.. Och inte minns hälften av alla de djupa grejer jag kom på när tårarna rann och det gjorde så ont i hela kroppen. Och jag försöker komma ihåg när jag grät sist. På riktigt. Inte en tår över en rörande scen i någon annans liv/film/tanke/insikt/lärdom. 

Jag är så jävla rädd att jag aldrig kommer lyckas. Jag är så jävla rädd, för när jag har ett problem så ser jag ofta lösningen, oavsett om det är låååångt, långt borta. 

Men här? Med det här? I´m about to shit my pants. 

Varför kan jag inte få vara så bra som jag lyckas vara, i sällsynta ögonblick? 

Jag tänkte, jag orkar inte skriva skiiit nu, jag har inget att skriva stödord på osv, skitsamma, det får jag ta sen, och tvingade ur mig resten av gråten, tills det inte gick längre. Tårarna slutade rinna, det gjorde för jävla ont. 

Jag valde själv, jag valde sex utan närhet och respekt och jag fick noll respekt, jag kommer inte göra det igen. Det är enklare med självhat och avhållsamhet. Varför leta efter nåt under stenar som övergetts för länge sen, när man i sitt medvetande, allra längst bak i ett dammigt, smutsigt hörn, vet att det finns en anledning till varför det inte fungerar. 

Förlåt mamma, men jag vill inte bli som dig. Jag vill bli stor nu. Jag vill bli STOR NU! Jag vill lyckas, jag vill visa mig själv att jag kan! Jag vill kunna jobba, kunna gråta, kunna älska, kunna styra mitt jävla skepp på världens jävla orkanknullade hav, jag vill lyckas med att tappa allt mitt  fula jävla fett, jag vill ju!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Men jag är inte ett jävla steg närmare sanningen.

Och mitt nu, borträknat mina barn, får mig att önska mig så långt bort. Jag förstår varför folk försöker fly fysiskt från det som hänger över en psykiskt. 

Jag vill radera mina skulder och allt annat skit jag råkat strula till. Jag vill få hjälp, komma iordning, komma på rätt väg. Jag vill kunna sova lugnt. Utan mediciner. Inga jävla mediciner mer, snälla... Min kropp orkar inte.

Jag råkade fucka min fot i helgen, jag var på bender med P, drack vodka redbull (livsfarligt men ack så roligt, och gott, och skönt, allt släpper och jag skrattar, slappnar av, släpper världen) och på nåt jävla vänster så har jag pajat nåt i foten, det ser fördjävligt ut och värker som satan. Jag är rädd för att gå till läkaren. Har ju inte tid med mer strul. Så jävla typiskt mig också, och det säger jag utan minsta bitterhet. Eller jo, ett litet uns, kanske. Bara lite. 

Oooops. Tappade bort mig i fuckboooook-städning, nån ny jävla inställning fyller min email med skitpost från allt jag någonsin gått med i eller "gillat". Jag är INTE nöjd.

Så det var typ en timme sen jag skrev det här. Och nu pallar jag inte mer bjäbb. Jag vill hålla käft nu. Jag tar ett glas vin och försöker varva ner istället. (För det brukar ju gå bra på kvällarna. Det positiva är att klockan är halv tio, typ. Inte Halv fyra. En dirrrty booteygrind på det, så blir nog allt bra.) 

HEJDÅ.

  

Klurar på hela alltet.

Jag har haft en fn ganska hård, lång helg.
Men det är ute vad jag tänkt avhandla. Bara poängterar.
Jag är jäkligt trött, på att traggla, slita med alltet som kallas min hjärna. Är offentligt butter! Det var då klart inte en välfilad, lättsmält grej att ta sig in i piller-världen men jag tar en paus. Concerta skadade mig rejält, och ritalin gjorde mig till en lugn, bomullhjärna. Nu när jag börjat komma ur så vaknar samtidigt kreativitet och en lugn glädje av att det kan gå det här. Utan piller. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt, jag trodde på allvar en Quick fix skulle gå. Men jag är ju jag, oavsett. Mer jag nästan. Eftersom allt kommer tillbaka.
Jag har mycket jobb framför mig. Och att få vardagen att flyta, det är fan inte enkelt. Så nu har jag tagit en sleepingpill lr två, men dom funkar fn inte. Får jag vara ledsen över att, post diagnosen, alltså, det fan inte blir så mkt bättre..?

Och egentligen.. Jag vill ju bara göra världen bättre. Vara den bästa, både i humana tankegångar, och ...som mamma. Ja. Det är mkt som snurrar.
Ser tydligt att världen är en så jävla svår att kunna förstå och ta dig in i. På MINA premisser?

Trött.

Mördad blogg återuppstånden. Feministhatare är skodesignernas etta?

Eftersom det nog är det enda ståndet jag får se på ett tag så får jag väl återuppstånda bloggjäveln. Sorry. Jag vet. TOTALT jävla icke PK. Eller rättstavat. Eller... men fuck it då. 

Jag tänker inte vara PK. Eller rättstavad. Jag tänker fan klura ut hur jag bloggar  från telefonen (där jag inte kan ändra texten till vit, är nån smart och vill berätta det för mig så bjuder jag på en kopp te) så jag kan spy ur mig skiten när som. 

Jag sitter och bittrar ner mig så hårt att skalet håller på att ramla av. Fick låna cash av poozen, och bara det är ju ett skamstreck över mitt liv. Hon som har lika lite som jag. 

Spotiy: Lana Del Rey. I´d do her. 

Fuckbook: debatterar huruvida tanken på att det kanske eventuellt är en fotdyrkande feministhatare som skapade skorna som sexsymbol, snygg--görare och givare av acceptans och respekt. Jag menar, hur jävla ful man än är så kan man alltid spendera en sjuklig summa på ett par skor (som ändå gör som alla de andra, går sönder och blir fula) och i det direkt stiga i graderna, snygga till sig, liksom. C´mon. Jag knarkar inte nu, dricker inte, jag må svammelflumma osv, men jag är off ritalin och kan tänka mig att det har en del i min urbubblande svada av känslostormar, konspirationsteorier och vida flummerier att göra. Eller? Mjaeh. Jag mår inte dåligt iaf. Inte mer än vanligt, påpekat. 

Jag. PIZ OUT!

laaalalalalalalaaalalaaaah. Nu blire en skvätt kesella och lite bär, sen ska det här fattiga fettot gå ut på balkongen och ta sig en cigg. 

Now pecker off and be better than the world ever knew anyone could be. 

I am Phoenix.