Du vet den där när du är så bruten, just för stunden, så trött på hela jävla skiten?
Jag är typ där nu.
Det händer lite väl mycket just nu. Så nu tar jag ett brejk. I oral mening, det vill säga. Nu tänker jag skriva av mig skiten. Jag önskar jag kunde vinna en mille, skicka syrran på semester med mina kids, hyra en skruttig, gammal stuga åt mig själv nånstans långt åt helvete där det är varmt som fan.. Köpa mig en skrivmaskin och bara sitta där och plottra ner alltihop.
Addera kopiösa mängder av prisvärt, gott rödvin, ett bord fullt med färger, en hög med färdigspända dukar och ett staffli.. Ptja, en pensel, en säng, hallon och tippex. Och lämna mig där ett tag.
Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag ser hur huden frisknar till, nu är det "bara" ritalinets jävla acne-skit-bölder som är kvar. Men jag tappar orken. Jag har inte råd med ett par rejäla, bra skor. Jag måste köpa en höstjacka, och det har jag inte heller råd med. Jag ska unna mig en sak, för första gången på så jävla länge, att jag får ångest över det, över den lilla fjuttsumman, över känslan av "alltså, jag kan på kronan räkna ut hur mkt det där skulle räcka till i mat och annat nödvändigt skit" som får mig att må dåligt. Och nej, det är varken jacka eller skor. Jag ska försöka göra mig glad, en stund. JAG vill vara glad. Även om det är ytligt, fånigt, onödigt och I-landsarrogant. Sådetså.
Jag ser hur jag upprepar sånt som gör ont att ens tänka på, jag processar det faktum att de få jag har och har haft i mitt liv, de enda jag kunnat luta mig mot som barn och tonåring, inte alls var vad jag trodde. Jag minns tankarna och planerna i min sorgfyllda dagbok, jag minns hur jag redan som en liten unge önskade att en människa som skadade min familj nåt så för jävligt, skulle dö. Jag skrev om det, detaljerat. Jag tror till och med jag hade ritat anvisning.
Jag ser hur jag gör som min mamma, i en mini-light version, jovisst, men ändå. Hur jag någonsin ska klara av att träffa en människa att förälska mig i, lita på, tro på, vara med, naturligt och friskt.. Det hänger över mig som ett skevt giljotinblad. Hur jag ska lära mig hur man älskar sig själv, när jag har självhatskänslan kvar i huden, efter att ha sett mig själv, osmickrande nog (men ändå påklädd, det säger en del) i en helkroppsspegel. Jag känner mig fet, osmickrande, olyckad, ensam, trött. Och så evinnerligt sliten, smärtvärk i huvudet, tjäran i kroppen vs speedwaygalan av ångest, rädslor, funderingar, analyser... Allt i ett enda sammelsurium, där det kokar ihop med kaninben, skräckmontage ur alla filmer jag sett, ondska som florerar dagligen i världen, i människan.
Jag saknar min mamma. Jag är så jävla arg på min mamma. Jag är så jävla ledsen. Jag vill inte veta mer. Jag önskar hon kunde komma förbi på en kopp te (hon drack inte kaffe) och faktiskt bara tala om för mig, att allt är ok, att det kommer bli bra, att jag, oavsett vad jag ärrats av, skadads och sårats av, kommer läka, helas och finna frid.
Jag vill VETA att jag kommer komma förbi adhd-fuckup-tragglet. Jag vill VETA att jag någon gång kommer känna mig värd nog, fin nog, smart nog, duktig nog. Duktig jävla fucking flicka-syndromet, blandat med 20 års gegga av ångest, depressioner, panik, rädsla, självhat och uppgivenhet. (Mixat med världens sätt att tala om för mig att jag varken duger som människa, mamma, kvinna eller nåt annat)...
Jag ser hur världen värker av smärta, jag känner det i varenda por. Vart är off-knappen?
Har jag inte nog med mig själv?
Jag grät som fan ikväll. Det var första gången. Och de som sagt att gråt är förlösande och befriande (gissa vem som sagt det måååånga gånger) snackar fan bullshit. Det gjorde bara ont, och löste inga jävla skitproblem.
Jag är en sån jävla glad människa. När jag orkar. När jag är pigg, utvilad, frisk och stark nog att hantera och bolla alla tyngder, alla motgångar, alla svårigheter.
Jag vill ha jobb. Jag vill skriva en bok. Jag vill finna ett RIKTIGT utlopp för mina känslor. Jag vill känna kärlek. Tillit. Respekt. Tro. På mig själv. På den jag blir kär i. På livet. På framtiden. På nuet.
Quick-fixen funkade ju inte. Och jag är flabbergasted, trött, fundersam och ledsen. Och jag överväger att bojkotta allt som har med människor att göra. Det gör bara ont, oavsett hur jävla enkelt man försöker hålla det.
Jag... Jag vet fan inte. Suck. Hur jag skulle skriva av mig här.. Och inte minns hälften av alla de djupa grejer jag kom på när tårarna rann och det gjorde så ont i hela kroppen. Och jag försöker komma ihåg när jag grät sist. På riktigt. Inte en tår över en rörande scen i någon annans liv/film/tanke/insikt/lärdom.
Jag är så jävla rädd att jag aldrig kommer lyckas. Jag är så jävla rädd, för när jag har ett problem så ser jag ofta lösningen, oavsett om det är låååångt, långt borta.
Men här? Med det här? I´m about to shit my pants.
Varför kan jag inte få vara så bra som jag lyckas vara, i sällsynta ögonblick?
Jag tänkte, jag orkar inte skriva skiiit nu, jag har inget att skriva stödord på osv, skitsamma, det får jag ta sen, och tvingade ur mig resten av gråten, tills det inte gick längre. Tårarna slutade rinna, det gjorde för jävla ont.
Jag valde själv, jag valde sex utan närhet och respekt och jag fick noll respekt, jag kommer inte göra det igen. Det är enklare med självhat och avhållsamhet. Varför leta efter nåt under stenar som övergetts för länge sen, när man i sitt medvetande, allra längst bak i ett dammigt, smutsigt hörn, vet att det finns en anledning till varför det inte fungerar.
Förlåt mamma, men jag vill inte bli som dig. Jag vill bli stor nu. Jag vill bli STOR NU! Jag vill lyckas, jag vill visa mig själv att jag kan! Jag vill kunna jobba, kunna gråta, kunna älska, kunna styra mitt jävla skepp på världens jävla orkanknullade hav, jag vill lyckas med att tappa allt mitt fula jävla fett, jag vill ju!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Men jag är inte ett jävla steg närmare sanningen.
Och mitt nu, borträknat mina barn, får mig att önska mig så långt bort. Jag förstår varför folk försöker fly fysiskt från det som hänger över en psykiskt.
Jag vill radera mina skulder och allt annat skit jag råkat strula till. Jag vill få hjälp, komma iordning, komma på rätt väg. Jag vill kunna sova lugnt. Utan mediciner. Inga jävla mediciner mer, snälla... Min kropp orkar inte.
Jag råkade fucka min fot i helgen, jag var på bender med P, drack vodka redbull (livsfarligt men ack så roligt, och gott, och skönt, allt släpper och jag skrattar, slappnar av, släpper världen) och på nåt jävla vänster så har jag pajat nåt i foten, det ser fördjävligt ut och värker som satan. Jag är rädd för att gå till läkaren. Har ju inte tid med mer strul. Så jävla typiskt mig också, och det säger jag utan minsta bitterhet. Eller jo, ett litet uns, kanske. Bara lite.
Oooops. Tappade bort mig i fuckboooook-städning, nån ny jävla inställning fyller min email med skitpost från allt jag någonsin gått med i eller "gillat". Jag är INTE nöjd.
Så det var typ en timme sen jag skrev det här. Och nu pallar jag inte mer bjäbb. Jag vill hålla käft nu. Jag tar ett glas vin och försöker varva ner istället. (För det brukar ju gå bra på kvällarna. Det positiva är att klockan är halv tio, typ. Inte Halv fyra. En dirrrty booteygrind på det, så blir nog allt bra.)
HEJDÅ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar