Nu är jag så jävla bitter. Jag måste nog ringa familjeläkaren, ändå. Foten molar mer än värker, men tänk om. Och pms-skanken i mig mörbultar mitt ljuva inre, och det blir ju bara värre. Hah, jag pilar fan förbi all depressiv skit och flinar lite, för oavsett hur fucked up jag må känna mig ibland, så är jag ju bra ändå. Jag FÅR ju gråta, jag FÅR vara ledsen, jag FÅR våga skriva av mig.
Men ibland är det tur att det finns en delete-knapp.
Jag ber inte om att du ska förstå mig. Det vet jag ju redan att det inte fungerar så. Man måste inte förstå, för att respektera, tycka om, ta hand om, vara vän med.
Jag vet att mina humörsvängningar är kraftigare än dom varit på så väldigt, väldigt länge.
Är det min hjärnas sätt att chock-signalera att den är vaken igen? Ska det vara såhär? Var det såhär innan jag började medicineras? Jag tror tyvärr det.
Vet ni.. Det är i hålet av mörker man ser ljuspunkterna, även om man inte riktigt orkar ta dem till sig alltid, just i det ögonblicket.
Och med det, så poängterar jag att du, jag älskarrrr dig, tack för att du finns. Den här är till dig.
Jag vill faktiskt säga en sak. Och det är, att läkartiden jag har på specialistångestmottagningen, ska bli intressant. Jag hoppas att det bär frukt, för det kostar ganska mkt att gå på läkarbesöken. Men jag borde vara nära gränsen på högkostnadskortet snart. Woot!
Så nu tänker jag lägga skiten på hyllan, ta upp det med shrinken, dissa lite skit-tv och typ rulla in mig i mitt sköna täcke, jag ser fram emot morgondagen, även om jag inte har cigg så jag klarar mig tills på torsdag. Life´s a bitch, squeeze lemons n make spicy cocktails. Just gold the tail. Mehehh.
adieu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar