Dox: Bully.

Konsten att verka som ett jävla psykfall på fejjan, när man sitter och är egenkomponerad kommentatör åt ett tvprogram, kanske utan att helt förklara bakgrunden till ens utbrott..

Jag sitter och gråter så det gör ont i kinderna, jag har ont i hjärtat, i magen och i huden.. 

Jag har gömt undan, i mina mörkaste vrår, hur det verkligen var att vara mobbad. 

 Men Dox väcker alla minnen, släpar fram alla känslor, petar upp de gamla, ännu infekterade såren. 

Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste nog gråta färdigt istället, och sluta följdkommentera på fb. Blir så jävla upprörd att hela jag värker. DET ÄR JU BARN! 

ÅÅÅåååååhhhh...... mörkret i vår värld skrämmer mig något så ofantligt, jag vet inte hur eller vad jag kan göra för att förändra, ta bort, laga och rädda allas våra barn. 

Jag insåg för ett tag sen att jag inte gråtit på så jävla många månader. Jag tar igen för det nu. 

G´natt.