Att stirra djävulen i vitögat.. Och att slå tillbaka.

Att leva

att lära

att upptäcka

att slåss

att smärta

att kämpa

att hjälpa

sig själv

och andra

Att leva

att gråta

att se

en nära

eller sig själv

Vetskap

Vetskap är styrka

Tårar är ok

Det går 

faktiskt

att Överleva

Att acceptera att det finns

Genom att slåss

För dig

för mig

för OSS

Så hedrar du 

Faktiskt

Alla vi

Levande

kämpande

Även dom

vi förlorat

Hedras

och minns. 

Gå och undersök dig.

Ta hand om dig.




Vissa förlorar vi, vissa ser vi gå igenom kampen och komma ut som överlevare.
Cancer är ett hemskt ord, ett obegripligt, ohanterligt begrepp.
Men ändå, så verkligt, för idag så har de flesta av oss förlorat någon, eller sett någon, på avstånd.
Att stirra djävulen i vitögat, att få ett besked, att välja att slå tillbaka, att kämpa.
Inget är enkelt, och döden är lika verklig som varje andetag.
Men kan vi göra något, det allra minsta lilla, för att skjuta på den så länge som möjligt,
och gärna dö av naturliga, helt ok orsaker, som hög ålder (ja, tack) så måste vi göra vad vi kan.
Min mamma gick bort i cancer, och det var som att jag slets itu.
Jag har inte undersökt mig en enda gång.
Tala om för mig vart den logiken ligger.
Jag tänker ringa och boka en tid nu.
Tiden är aldrig bättre än nuet, eller hur?
Och vad vi om möjligt kan göra bättre i nuet, än det vi gjort igår..
Låt oss.
Jag är ok med att vara vettskrämd.
Men jag måste. Jag vill inte stå där, i ett kanske, och få veta att jag inte kommer klara mig.
Vad är det för en förebild att vara, för omgivning, familj, barn?

Tack för mig, leverpastej.