Alla behöver vi en oas.

Att tänka sig att klara livet i sin helhet utan fönster, oaser och breathers, är som att anta att människan är perfekt och aldrig kommer fucka upp, skita till det, göra misstag eller helt enkelt misslyckas.
 Oavsett vad det är vi gör eller tänker när vi sjunker, så handlar det om att minnas vart handtagen finns, vart trappstegen sitter (oavsett hur trasiga, svaga och dåligt byggda dom än är), vart man kan greppa tag om något, för att hålla sig uppe, eller för att ta sig upp från den botten där man kraschlandat. Blåmärken, ärr, rädslor och ångest till trots, ingen av oss är banne mig perfekta, vi kommer alla fela och göra misstag, och till syvende och sist står vi där ensamma när det handlar om beslutet att fortsätta, eller att ge upp. Allt vi har är valet. 


Alla behöver vi ett fönster. Ett vi kan öppna och sticka ut våra skrämda, trötta ansikten genom, för att andas, återhämta oss, samla en stunds lugn och finna åter igen det där syret som vi så väl behöver. 

Fint, va? Ett enkelt fönster.

Vi kan ha olika sorters fönster. Ett fönster, en oas..  Det kan vara så enkelt.. kärlek. 
Kärlek till vänner, familj, barn, föräldrar, minnen.. Sen kan det vara musik, en film man alltid ler av, feel good-grejer.. Kommer du att tänka på något särskilt?