Att gå i dimma. Är det ADHD?

Det känns som att jag gått i en tjock, motsträvig dimma. 
 I tjugo år har mitt liv varit mönstrat av ångestattacker, panikrusningar i huvudet där allt annat går i slow motion omkring mig, där något håller mig tillbaka, där min andning låser sig och mina tankar, mitt huvud.. rusar. Mönstret av depressioner som håller i sig, vissa i korta perioder, andra långa. Förlösningen i att skära mig själv under flera år som tonåring, som ett skri på hjälp, ett konstaterande att inget annat hjälper, att blodet på något sätt grät ut allt det jag inte kunde fälla tårar över. 
 Avsaknad av det enda stöd jag någonsin känt, som jag under flera år stötte ifrån mig; min mamma. 
 Sorg över vad jag kunnat bli, om jag kunnat omfamna chansen. 
Trötthet över att aldrig känna mig förstådd, aldrig känna mig god nog, aldrig känna mig annat än misslyckad och alltid ledsen över att inte klara vad andra knappt tänker på. Och där menar jag allt från att kunna varva ner och faktiskt sova lugnt på nätterna, till att hålla tider, sköta räkningar, komma ihåg möten och att ha lite framförhållning. Inget har någonsin fungerat för mig. 


Jag har plågats av ondskefulla (även vakna) mardrömmar, sett spöken och känt mig omvälvd av en tomhet, en ensamhet, som ett mörker som aldrig tagit slut. 


Rädsla över att förlora kampen. Irritation och bisterhet över det jag ständigt snubblar över. Hinder på vägen som aldrig verkat överkomliga.        


En känsla av likgiltighet, en smärta över att bli förbisedd, bortskyfflad, klappad på axeln, bedömd, dömd och "omöjligförklarad".. 
 Dumförklarad.


Jag har fått höra otaliga gånger hur jag slösar bort min strålande intelligens, hur jag hade kunnat bli något, hur jag måste anstränga mig, kämpa hårdare, vilja MER. Hur jag måste ta för mig, klampa på, resa mig och tro på mig själv. 


 Som att jag aldrig försökte. 


Men att i ett helt liv försöka, resa sig ur askan och sen direkt falla över ett annat olösligt hinder, utan någon som håller en om ryggen, någon som tar tag i en, någon som handar över de verktyg, de möjligheter, som kanske hade kunnat fungera.. Det är inte helt lätt. 
 Och ja, det gör ont som fan. 


Lär dig leva med vad du har, ta rätt på dina styrkor, omfamna dina svagheter och verktygen du aldrig lärde dig, se här.. Det går faktiskt.. Vi kan pröva andra vägar, vi kan gå åt ett annat håll, välja en annan stig, slå upp helt nya, gräva fram igenbommade. If there´s a will, there´s a way. 


Hade jag inte blivit oplanerat gravid som sjuttonåring och tagit ansvaret för det.. Hur hade det gått då? Samtidigt som jag såg min fantastiska mamma tyna bort till en grådaskig skugga av sig själv, smalna till ett skelett med uttänjd hud och få cancerknölar överallt, så valde jag livet, jag blev vän med min sjuka mamma och tog där och då mitt första, riktiga, väldiga beslut. Att faktiskt leva. Och kämpa. 


Hade hon inte kommit när hon kom, min ljuvliga lilla dotter, så vet jag inte om jag ens hade levt idag. Jag hade nog inte gått åt "rätt" håll i alla fall. Jag hade fortsatt på min ändlösa ~path of destruction~, rasat ännu djupare efter att mamma dött, gett upp allt vad livsvilja, styrka och glädje hette. Jag blev förd tillbaka till livet av den där lilla tjejen. Och min mamma hann mata mig full med kärlek och ljus innan hon gick bort, för att jag efteråt inte lade mig ner i ensamheten och ångesten, och valde att dö själv. För två månader senare föddes min dotter. 


Efter födseln släpptes jag helt. Jag var myndig, ensam, nybliven mamma och jag trodde världen var  för andra, inte för mig. Min kärlek till min dotter övergick allt förstånd, och i de djupaste träsk av sorg och ångest, depression och rädsla inför det hela väldiga alltet, så överlevde jag. 


Tacka gudarna för det! 


Idag, ett halvår efter att jag fått min diagnos, ser jag på livet med nygamla ögon. Jag längtar nu efter normaliteten, jag frodas i vanligheten, i det triviala och det enkla, i rutinerna. 
Och jag försöker att inte vara bitter. Vissa dagar går det finfint, andra dagar sörjer jag över all tid jag förlorat, i den mening där utbildning, lätt andning, kärlek och pur, enkel livsglädje växer. 


Jag är inte stolt över allt jag gjort, jag önskar jag inte varit dum, förblindad och rädd, jag försöker att inte förminska mig själv, jag vill inte sky den jag varit.. Men jag vill aldrig tillbaka.


Jag har så lång väg att gå, så mycket att göra, så mycket att ta igen, att uppleva, att dela med mig av. 


Jag önskar bara att ärren enbart varit inuti.. Att jag inte pådragit mig skulder som jag inte vet hur jag någonsin ska bli av med (och som en konsekvens, inte kan ta studiebidrag.. det försvårar en hel del), att vänner inte tröttnat på mig och lämnat mig i det förflutna, 
att jag inte gett upp så många gånger..
 Men någonstans där i sorg och mörker måste jag ju ändå hålla näsan över ytan, för min dotters skull. 


Och vet ni, att få en normalt tjurig, obstinat tonåring låter som en mardröm.. Men det är en välsignelse att se vart hon är hel och glad, där jag var en trasig mardröm. Och hon har precis börjat på sin resa in i tonåren, mer stabil, stark och lycklig än någonsin. 


Jag måste ju gjort någonting bra. Någonting rätt. 




Att långsamt ta sig tillbaka in i ett liv där du är relativt borträknad, bortglömd och lite förpassad in i galningarnas missanpassade hörna, är inte helt enkelt.
 Varken på ett socialt plan eller in i ett liv där inte socialbidrag för resten av livet hägrar som en tung skugga. 


Jag vill så mycket. Jag har så mycket att ge. Jag läker, långsamt, plockar ihop bitar och lär mig att älska mig själv, samtidigt som jag kanske lite någonstans på något plan börjar tro på att andra kan se vad jag har att ge, se vad jag vill ha, vem jag är.. Och tycka om vad som syns! Kan det vara så? Kanske? Lite? Att tröska i det förflutna är inte enkelt, och det ger inget botemedel eller någon magisk lösning, men det hjälper mig på något sätt, det är befriande att se att jag tar babysteps.. 


Babysteps är bra! 
~Många bäckar små, ni vet. 


För en gångs skull är jag inte arg när jag skriver! :) 



Jag hade tydligen drogindikationer i nåt av alla blodprov jag lämnade för att dom på ångestmottagningen ska ha alla värden listade när dom börjar med medicinering (adhd-meds).. haha.. Sköterskan jag fick tag på för någon dag sen frågade om jag missbrukade? Nepp. Grovt alkoholintag strax innan lämnade prover? Nope. Andra eventuella starka medicinger (där mina beroendeframkallande insomningspills tydligen inte räknas in, fick jag veta)? Nehe du. Jag frågade om echinagard (röd solhatt, naturens egna giftiga läkemedel som lagras i kroppen ett tag efter användning) kunde vara det som slog röd flagg. Hon återkom senare på dagen med svaret, och det kunde nog vara det. Så jag fick inte komma och lämna nya prover i torsdags, eftersom jag igen tagit echinagard i över en veckas tid. Jag ska dit på onsdag. Då ska det ha gått ur kroppen. Under tiden får jag inte ens dricka vitaminbrus! Ha! Skitflummigt... Men jaja. 


Ok, nu har jag dränerat tillräckligt. 


Det är sen fredagsnatt, krogenbesökarna har redan fått igång sina efterfester i grannlägenheterna och det är nog dags för mig att ta en nattacigg och gå och lägga mig. Jag kanske läser några sidor i min bok. 
Den verkar riktigt bra!


Godnatt, ochh hörrni, ha en trevlig helg.




"No magic potions, no fairy dust. Noone to push you..
 No one to do it for you. Just one determined foot infront of the other."

Och så måste jag ju avsluta med en av mina favvopics. 
 Den är ju bara helt jävla klockren!

Ja, just det ja! UGH! 


Pusshej! :)