Ja... Jag slöar röven av mig framför facebook, läser bloggar och töntar runt, istället för att krypa ner under täcket, kolla in senaste avsnitten på de beroendeframkallande serier jag är helt galen i.
Eller typ luta mig bakåt och blunda lite, drömma mig bort och... Ptja.. Typ.
Det där med sömnen, ja.. Men det är inte därför jag skriver -igen- för typ sjuttioelfte gången på två dar.
Och nej, det är fan inte pillsen som gör mig helt hyper igen. Eeeehehehheh. Jag lovar!!
(Helt jävla fucking seriöst, faktiskt.)
Konsten att uppleva sitt liv ur den roll man varit i och känner igen sig i allra mest,
och sen ta ett steg åt sidan, att titta tillbaka, titta på sin historia, titta på sina barn, sitt liv, sin nutid.. Och upptäcka att man blivit mamma.
Jag ska försöka förklara lite lätt.
Utan att villa bort mig på tretton andra sidospår... Och det är en jävla effort, eftersom pillsen faktiskt GÖR mig meeer förvirrad, tankspridd och intenåvidarevettig.. Hmpfh.
Jag har alltid älskat min mamma, sett upp till henne, beundrat henne och varit så tacksam för vem hon var, vad hon var och stod för, vad hon trodde på, och vad hon -helt naturligt- förde över på oss barn.
Jag har samtidigt alltid varit barnet i den relationen.
Men ikväll så fick jag en epiphany... Hm.. Måste gå och kolla stavningen på det där ordet, alltså... Googleismyfriend! Och se, det var fan rättstavat från början. Winniiiiing!
Jag kollade på någon random film på svt, där en kvinna med två barn fick bröstcancer.
Dessa filmer brukar jag sky som helvetets jävla favvopest.
Jag knappar mig iväg med kontrollen fort som fanken och låtsas som att det regnar. Men ibland fastnar jag.
Jag kommer ihåg en film för flera år sen, där en medelålders kvinna insjuknade i cancer och bara blev sjukare och sjukare, man fick följa hennes kamp genom hennes och hennes bästa väninnas ögon.. Hon dog i slutet. Jag hade ångest genom hela den filmen, för den var så äkta, den kändes... Så som det känns, på riktigt.
Men fortfarande var jag barnet som led, jag var den lilla tjejen som kände smärtan skära sönder kroppen inifrån och ut, jag var den lilla ungen som sörjde sin mamma, som saknade sin enda, bästa, finaste, vackraste underbara mamma. Och jag grät som en idiot, när hon (what a shocker...) dog i slutet.
Men (inte alltför många sidospår nu, Christine... Snälla nån, fokusera..mera..) ikväll, när jag satt och såg vad hon i kvällens film gick igenom, från de första proverna, till när hon upptäcker att håret börjar lossna tack vare kemobehandlingen.. Eller när hon är så svag och har så ont i kroppen att hon rasar ihop på golvet och spyr ur sig hela maginnehållet över halva golvet, mitt framför sin tonåriga dotter.. Där dottern var tvungen att samla ihop sig själv och bli den omhändertagande, den hjälpande, den som klarar av.. Hon tog med henne till sjukhuset, där dom får veta att mamman fått en sorts feber plus infektion i kroppen (det händer de bästa, kemon dödar ditt immunförsvar helt totalt så råkar du bli sjuk så kan du dö av den skiten istället.. Sicken ironi.) och måste vårdas på sjukan ett tag.
Jag skriver inte en imdb-grej här nu, så jag tänker inte tipsa om den heller.
(SIDOSPÅÅÅÅR, CHRISTINE!!!!)
................Hm.
Ikväll när jag såg henne ligga där i sjukhussängen och hennes yngre dotter (ungefär i min dotters ålder) kom rusande in, gråtandes, och slängde sig om sin sjuka, bleka, tärda mammas hals... Då började jag tänka som en mamma. Som en kvinna. Inte som ett barn.
Jag vet ju hur det är att vara barnet. Jag vet hur det sårar, hur det skär, hur jävla svårt det är att ta in, att tvingas acceptera... att överleva.
Men att inse att jag gått och blivit mamman nu, var en helt sjuk upplevelse.
För jag har varit mamma i snart elva år. Mims fyller 11 i april.
Jag kände i hela kroppen, hur det måste kännas... Att få beskedet, att bearbeta det... Att gråta ur sig. Att bli förbannad. Att fasa inför det oundvikliga, att ladda inför kampen.. En kamp på liv och död, varken mer eller mindre.
Där man som mamma ser sina barn se hur den som gett dom liv stå utan kontroll eller odödlig oövervinnerlighet... Där man själv ser hur ens egen kropp inte vill, inte klarar av, hur man sjuknar in, hur man känner knölarna, hur man börjar hata sin egen svaga kropp... Hur man ifrågasätter hur i helvete ens kropp kan utveckla något så dödligt.. Och varför det inte finns ett ordentligt botemedel... Jag menar, vi får sprutor för det mesta, fixa ett jävla "tabortcancernpåtreveckor-piller"!!!
Cancer is a fucking mental, fucked up BITCH!!!
Att se sina barn bli rädda, ledsna, jagade och otrygga.. Skräckslagna.. Ståendes inför det alltför tidiga uppvaknandet, inför det som borde fått komma i lugn och ro senare i livet.. Det att ens förälder är dödlig, vanlig, mänsklig, precis som alla andra.
Det gör ont som fan, och det skrämmer skiten ur mig.. Och mamma dog. Läkarna sa att hon hade en mkt bra prognos, bra siffror, bra överlevnadschanser. Att hon skulle fixa det här.
Men hon dog. Jag såg henne tyna bort, tills det inte var mer än cancerknölar under spänd, blek, fläckig hud. Och hennes ögon.. Hon hade så ont.
Och där! DÄR! Vips, så föll jag tillbaka.. Nu kände jag barnets smärta.. Min smärta. Min förlust. Min sorg. Och det gör så jävla jävla jävlajävlajävla ont.
Jag vill inte göra så mot mina barn... Men jag kan inte säga nej, jag kan inte ta och bara sätta punkt för det. Jag KAN inte kontrollera ett eventuellt intåg av cancer i min kropp.
Det kommer inte utifrån. Nu vill jag bara skrika, gråta, sparka omkring mig och slå något (någon, helst.. blodig och köttig och döendes, av mina -hämndens, straffets- slag) Sätt ett ansikte på cancern, så att jag får slå. Sen kan jag sätta mig ner, och kanske andas ut i allafall hälften av den skärande barnasorgen.
Och att stå där som mamman, att känna den maktlösheten inför sin eventuellt väldigt närliggande död..
Det får det att brinna i hela bröstet och huvudet. Och det svartnar för ögonen.
Där kan vi snacka naken, brinnande, svidande smärta, sorg, pina.. Och glödgad ilska. Jag förstår inte att mamma inte var arg non stop. Arg på att inte kunna kliva iväg, lägga bort det, välja bort det, att bara... Jag VET INTE...
Det finns inga ord.
Och på något vis, så fann min mamma styrkan och ljuset och kärleken till att ge oss allt hon kunde, så länge hon kunde. Och hon kämpade. Och även om hon på ett sätt förlorade, eftersom hon dog.. Så vann hon på ett annat. För någonstans där i allt mörker, så gav hon oss ljus. Hon fyllde hela mig, hela mitt hjärta. Med kärlek, stolthet, styrka och ljus. Och någonstans där i all smärta, så överlevde jag.
Något lär man sig väl.
Och när jag tänker på mina fantastiska, underbara, kärleksfulla barn som är fyllda av ljus och glädje..
Så förstår jag. Nästan. Man ger allt man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar