Jag sitter här, är dödens trött, jag väntar på min mens, har en lätt huvudvärk och jag har ingen jävla aning om vad fanken jag ska laga för mat till kidsen.
Jag har varit på spec.ångestmottagningen som det tydligen heter (har inte ens läst på skylten ordentligt förrän idag, i hissen..) och fått veta att jag nog inte kommer drabbas av de värsta biverkningarna på concertan. DVS................ *tyyysssstnad*..... Jag slipper alltså, förhoppningsvis..:
*Självmord
*Självmordstankar
*Blodansamlingar och svåra blödningar i hjärnan
*Stroke
*Tourettes
*Personlighetsförändringar (det faktum att jag blev ghaaaalet hyper där ett tag är en annan biverkan, och har inget med detta att göra. Jag konstaterade för övrigt hos Annette ((sköterskan jag går på kollerna hos)) att jag inte ens insåg det själv, förrän efter ett tag. Jag tyckte bara jag var lite extra partyglad. Eeeeeheheheheh...Shhh! Jag veet! No further comments!)
*Nollställd sexlust
*Okontrollerbara ryckningar
Och den episka...
*Plötslig död.
Den där fick mig ju att fundera två ggr på vad jag egentligen stoppar i mig...
Men mina förhöjda levervärden är inte seriösa eller farliga nog. Så förhoppningsvis ramlar jag inte ihop och dör. Tack tack! Ska jag känna mig lättad nu? Eller rädd för hur det här påverkar mig i det långa loppet? Jag är splittrad...
Det räcker väl med att jag faktiskt, antagligen, förmodligen, har fått några av de i mina ögon jobbiga.. Som T.ex:
*Acne - kan bli mycket, och det går typ inte att behandla, eftersom jag "gör det mot mig själv genom att äta en medicin som kan orsaka det".. Jag har ingen lust att äta nåt mot acne också, liksom. Suck.
*Infektionskänslighet
*Migrän
*INTENSIV Trötthet
*Sömnsvårigheter
*förvirring (som att det vore nåt nytt...)
*Spända stresslåsningar i käkarna (Tur att jag inte har en karl som gillar bj´s då, det hade kunnat bli jobbigt där. Nåt att vara tacksam för?)
*Muntorrhet (det kommer och går)
*Röda förhöjda hudutslag
*Allergi-liknande reaktion såsom utslag, kliande känslig hud, torrhosta osv.
*Sämre läkförmåga, sammankopplat med att man gärna blöder mer än vanligt ur sår osv, plus infektionskänsligheten som bevisar sig genom att allt blir lätt infekterat. Och så gärna feta blåmärken också. Jag har mycket att se fram emot!
Åh, ja, en till som kan dyka upp..*Stress, panik, överkänslighet, humörförändringar
Jag orkar inte ens skriva ner resten. Herregu. Tack JESUS och alla jävla knasar att det lägger sig. Några av dom har gjort det iaf. Om acnen blir värre så kan medicinen dra åt helvete, jag skämtar inte.
Blir mina sömnproblem värre, får jag ångest och blir mörk i själen, då får dom dra åt helvete. Då åker pillren åt pipsvängen. Då flyttar jag ut i skogen, plockar bär och skriver böcker/snuskromaner/arga artiklar/tidningsurklippta hatbrev till diverse politiker och andra idioter som för dagen pockat på uppmärksamet på tha inthurrnett eller i media överlag. Japps.
Jag sitter och diskuterar homofobi vs.kulturchock vs. fattigdom/historia/dagenssamhällssituation tackvarehistorianochhurdettapåverkarsynenpåbådemusik,länder,livsvillkor,frihetattuttryckasig och så vidare. Intressant, som alltid, men med en air av sorgsen, uppriven ärrvävnad.
Jag känner en hel del grymt intelligenta, kärleksfulla och vackra människor iaf. Även om världen verkar vara otroligt jävla fuckad. Typ jämt.
Ok. Så. Dagisnytt.
Jag blev skitirriterad på en grej på dagis i måndags. Och jag kan inte släppa det.
På sonens dagis jobbar det skitsköna bruttor. Det är enbart kvinnlig personal på hans avdelning, och jag är inte helt säker, men jag -tror- inte det finns manlig personal ALLS på det här stället. Dessa fina kvinnor sätter alltid upp det senaste månadsbrevet på ett ställe där alla kan läsa och se det, så jag fastnade såklart där när jag skulle hämta hem min lillskrutt. Där är det de vanliga nyheterna. Och så berättar dom att det har kommit en praktikant från viksängsskolan dit den här veckan. Han heter ***.
Dom avrundar den nyheten med "Äntligen får barnen en manlig förebild att se upp till här på förskolan." VAD FAN HAR HANS KÖN ATT GÖRA MED HANS EVENTUELLT POSITIVA INFLYTANDE PÅ BARNEN? Vad FAN! Är han en fin unge som är go med kidsen så är det skitbra, men att han har en penis har fan inget med nåt att göra! ÄNNU en situation där jag har lust att skrika ut att genus INTE var en jävla innefluga för skolpolitiken och BARNEN for ca tio år sen!!!! NÄR exakt blir det oviktigt att barn är barn, och bra människor är bra människor, nej, vi måste visa hur viktigt det är med våra könsroller, och tänk vad FINT att en pojke (!!!) valde att praoa på ett dagis!!!
Jag skulle slita mitt hår om jag inte visste att jag skulle se ut som en jävla knubbig idiot skallig.
Jag blir så jävla upprörd, så jävla arg, så jävla less...
Och för att tillägga ännu en hatisk tanke till hela genusgrejen, till hela min självbyggda grund att stå på, till hela min bild av hur jag vill att mina barn ska se sig själva, och se mig, till hur det sönderknullade jävla världssamhället borde växa upp, ta tag i ballar och klittor och börja SE, börja KÄNNA, börja ACCEPTERA, ÄLSKA, gömma undan sina rädslor och allt mörker som förpestar och dödar hela denna vår värld..... Och nej, dramatisk? Vadå.. Fuck off. Det är min blogg.
Jag har börjat misstänka att min treåriga sons klädval, favoritfärger och älsklingsleksaker... Och allt annat som gör honom till den underbara unge han är, har blivit ifrågasatta.
Jag vet inte hur, när och exakt var. Men det bara känns. Han har frihet, egna vingar och ett hem fullt av kärlek. Jag vet att han länge har varit jätteavis på Mimsans fetgrymma, storhjuliga kickbike (som han typ inte ens kan stå på, den är huge..) så jag har letat ett tag efter en riktigt bra, enkel, trehjulig sådan. Jag hittade en, för en billig peng. På blocket.
Jag bokade den direkt, och fick skjuts med Isa för att åka och hämta den. Liam följde med.
Vi kommer dit, mamman som säljer den ser lite förvånad ut över att det är en pojke som ska ha den... För den är knallrosa. Men hon tar det med ett leende och jag gillar hennes utstrålning, så vi står och pratar allmänt en stund. Liam betalar för den själv för pengen han fick av mig. Han är så jäkla stolt och lycklig. Men så på vägen ut så ångrar han sig. Och berättar att han inte vill ha den rosa. Inte varför, det vet han inte. Men han vill ha en BLÅ. Det här är alltså ungen som älskar rosa, lila, grönt, rött, bling, vackra ting... Han uttrycker sig färggrant och hans tre favvotröjor är en rosa med hello kitty på som han fick av syrran, en lila, färggrann och superfin, och så den med Blixten på. För han älskar Bilar. Också!
Och Pippi. Shrek. Mamma. Mimsan. Sandleksaker. Brottningsmatcher i sängen. Musik och dans. Och att sjunga, laga mat/baka med mig i köket (och gärna vid sitt eget kök också)... Och så vidare. Han är ett glatt, lekfullt och underbart livfullt BARN som går sina egna vägar.
Jag säger i allafall åt honom att det är ok, då tar jag den, då får det vara min kick. Han grunnar tyst på det och talar sen om att han ju faktiskt vill ha den, egentligen, i allafall. Den får vara hans. Inte min, inte syrrans. Bara hans. Det håller på så lite fram och tillbaka, men jag vägrar pressa honom och fråga. För jag tvingar inte på honom ett enda jävla dugg. Jag kan tejpa den jävla kicken i valfri gaffatejpfärg (undrar om det finns färgglada såna?!?) om det är det HAN vill. His choice. His kickbike. Men jag blir så ledsen. För han blir ju ifrågasatt. Vissa gånger har jag varit med, men det var längesen sist nån här på gården sa något. Dom ungarna gillar oss. Oavsett färger. Och dom gillar mig, för jag är go, rolig och jag har jämt nya frisyrer och färger på håret och naglarna. Dom skulle bara veta.
Kan vi inte sätta alla FÖRÄLDRAR i en ljus, kärleksfull livsskola, istället för att det blir en tung tid att genomgå när man som tonåring går igenom förändringar, insikter och smärtsamma kliv iväg från föräldrar som är låsta i normer och stöpta i former som inte egentligen passar någon?
För det här handlar egentligen, i grund och botten, om kärlek. Detta har jag diskuterat så många gånger, särskilt med bästa systern och Poozen. I grund och botten står det och väger mellan Kärlek och Rädsla. Roten till allt gott vs. Roten till allt ont.
Men nu tappade jag luften, jag önskar jag kunde sätta mig ner och gråta ur mig allting som kväver och skaver, men jag orkar verkligen inte. Jag måste orka mig igenom kvällen, och jag vill inte skrämma mina kids halvt från vettet. Det är skillnad på gråt och gråt.
Och jag vill faktiskt inte ärra dom för livet och göra dom bittra och arga på världen och samhället... Dom kommer upptäcka hur det är ändå, på gott och ont.
Nu tycker Liam att vi ska gå till ica. Han tycker att vi ska köpa Nutella. Och havregryn.
Man måste prioritera det viktiga i livet, liksom! Tackar allt heligt (inklusive mig själv) för mina underbara ungar. Han fick mig att le, och nu lättade tyngden lite. Tack, min fina, älskade, underbara unge. Jag är så stolt över dig. Över er.
Jag sätter locket på min arga morra och stoppar in henne i skåpet en stund. Nu tänker jag gå och kramas på mina kids. Dagens Ventiiiiil är fan done and done. Jag återkommer, be sure of that.
Och ja, förresten, det är tydligen happy humpday, så humpa på, gott folk!
Pusshej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar