(Nyktra) Fredagsfilosofier!

Alltför längesen-en-en... Som  vi var nakna här, i Babylon..
Hur har jag hamnat här i denna rundgång?

Spiller bortan tid i rundgång.. 

Aaaaaaah. Dricker ett glas vitaminvatten och önskar det var en svalkade, lugnande whiskey. 
 Lyssnar på Kultiration, tjurar för att jag är ensam och uttråkad och rastlös och inte det minsta sovsugen, livsduglig eller partnerorienterad... Dvs, Surar över att jag inte har ett ton kompisar som ringer mig och undrar om dom får komma över med en box vin och en dålig spotify-lista, ett stall läckra snubbar som ringer för ett redigt hångel, några tidigare nämnda whiskey´s och ett eller fler rejäla ligg. Simpelt? Ja. Som fan. Jag är inte svår. Jag må vara precis som jag är, men vad i helvedeeee, jag är väl inte konstigare än andra? 

Jag vill ha barnvakt! En eller ett par rediga kompisar som inser att jag håller på att flippa ur av världsrollen, av mammarollen, av Christinerollen, av levnadsrollen... Och slår en pling och säger hej, jag kommer över i helgen, tar med mig kidsen och söver dom alla med tradiga, välrepeterade disney-filmer, popcorn och ramlösa mango (sparar lite till dig, jag vet att det är ditt favvovatten) så ses vi i småtimmarna - om jag är vaken, alltså. Väck mig fan inte om jag snarkar på din soffa framför Johnny Depp på repeat. Gå bare in å lägg´ej! 

Jag börjar sniffa till mig världslukten, stanken av omvärlden som är smutsig, oredig, vild och onekligen sjukligt lockande. Jag vill ta för mig, men känner mig bunden och låst, av allt från mammaroll till brist på ekonomiska medel. Jag vill bli färdig med min viktnedgång, jag vill ha dom där jävla Henry Kole-skorna med ödleklor på de hutlöst höga klackarna, jag vill köpa min efterlängtade, drömskt efterporrade pennkjol och jag vill kunna köra mitt race. Och jag vet, lev i nuet, men när mitt nu är ett tradigt repeterat förspel, ett fantasiforum där all ångest och trötthet och där all överlevnad legat på minuspluskontot och där jag... Bara behöver komma ihåg att andas, och försöka sova, lugnt, och komma ihåg att inte spendera, att inte.. Att inte. Och att. En massa jävla måsten, en massa jävla regler, en massa jävla kom-ihåg, en massa jäääävla... Klara-av-att-vara-stark-normal-och-bete-sig-som-den-vuxna-och-mor-man-är... 


Va? OCH kunna ta igen, leva, skratta, orka, sova, vakna, klara av och vilja alltet i vardagen? Men, alla därute, ni får väl lunchpaus? Andningspaus? Egentid? Vilka jävla pretto-ord. En massa -ord. 
Jag vill ligga på +... Pluskonto! Vilka jääävla hemska ord, allihopa! 


Fuck er allesamman, jag vill ju bara orka vara glada jag, nästan jämt. Helst utan medicinering och häxbeteende. 

Jag vet inte hur jag ska få allt att klicka, hur jag ska hålla allt flytande, för någonstans blir någon lidande, och denna någon är den där vackra människan som sitter nånstans i ett mörkt hörn i mig och vrålar ur sig allt den behöver. För ska jag kunna vara den perfekta mamman så behöver jag onaturlig hjälp, men skulle jag samtidigt få chansen att släppa ut den där kraftfyllda vidundervarelsen där inne lite oftare, så skulle ensamma mamman hafsa på så jävla mycket starkare. Vari ligger svårigheten? Balansen? Kärleken? Lugnet? 

Jag lovar, jag ska börja tvångsmeditera när jag blir stor. Finna lugnet, det inre och det yttre. 
 Någonstans, så. Pusselbitarna skär inte så jävla hårt, men är det meningen att man ska tvinga ihop de olika delarna, i alla fall? Jag är int´ bitter. Jag undrar bara. 

Fuck it, nu tänker jag dricka en folköl och muttra lite till. I ett tyst hörn, någonstans. 


Och i alltet, så ser jag hur det mörka i världen samtidigt får det vackra att lysa starkare, att stråla ack så ljuvt, och vet ni.. Vad jag är tacksam för att jag i hela skiten får lära mig vad det är som räknas.. Och det är inte yttre glorification, yttre dyrkan och yttre, patetisk, ytlig och verifierande uppskattning och blindhet.



Alltså, Herr Berg, sångare i Kultiration, och nu i hans nya projekt... Jag älskar din röst, din känsla. Puss!