Min dotter är fantastisk. Hon är galet intelligent, hon är vältalig, hon suger i sig allt hon läser (och det är allt från tidningar som t.ex Illustrerad Vetenskap och andra liknande, som National Geographic, Populär Historia osv, till böcker om energi, elekticitet, medeltiden och astrologi), hon målar som den konstnär hon är och imponerar på de flesta, inklusive vuxna, med hennes talang. Jag kan mala på länge om hennes intelligens. Hon är precis som jag var när jag var en liten brutta. Vilket i sig är jäkligt skrämmande. En av de få skillnader mellan oss är att hon är stark, lycklig, hälsosam och glad, rakt igenom. Hon har vänner, hon är säker, trygg och hon får utlopp för både starka och svaga sidor. Helt underbar.
Så de problem hon har i skolan är ett jävla enda. Och det är att när hon under matten tappar intresset och blir uttråkad (eftersom hon egentligen KAN alltihop bara hon försöker lite, lägger manken till) så slutar hon, hon börjar rita istället, hon drömmer sig iväg och tappar helt fokus. Sånt där är ju så jävla jag att det är hysteriskt. Så. Miljöpåverkan? Jag hittar ingen bättre förklaring. Det är likadant hemma. Ger jag henne en uppgift hon tycker är rolig, så går det undan, må ni tro. VAVAWOOOOM! Men ska hon plocka undan den där oidenifierbara högen av pryttlar/kläder på hennes rumsgolv/skrivbord? Även om jag gör min grej, ger henne EN uppgift i taget? Hah.
Min mor, när hon fick bryt, jämförde mig med en lat, fet pascha. Jisses.
Jag förstår henne. Jag har fått höra måååånga gånger under åren att jag är just det. Lat.
Lärare, annat random folk, min styvfar, mamma. Varför är du så slö, lat, ofokuserad, orkeslös, apatisk, ignorant, varför ger du upp, varför skiter du i allt, varför är du så jävla lat? LAT. Jag önskar jag kunde köra ordets vassa kanter upp i alla deras rövar, med min diagnos på ett vasskantat papper. Mamma hade nog snällt fått papperet på bordet framför sig, för oavsett hur hon kunde bryta ihop över mig och mitt beteende, så stöttade hon alltid, och kämpade för mig och mitt liv. Alla andra gav upp. Min lärare i högstadiet, som senare blev studierektor och ännu senare flyttade till en annan stad för ett bättre jobb. Han gav upp. Han slet sitt blonda, fluffiga hår, han flaxade sina magra armar och stönade, fick utbrott, stånkade.. Men gav upp. "Du kan bättre än såhär!"....."Du är ju sååå smart, intelligent, kunnig... Varför VILL du inte???" Och så fortsatte det. Gissa när jag började skolka. Jag var grym på att manipulera som barn, jag finslipade det i tonåren. Jag kunde ljuga ihop vackert och jag kunde vid sjukanmälan (när det var en speciellt tråkig dag i skolan) låta färgen försvinna ur ansiktet och se så jävla blek och trött, trasig och förstörd ut. Jag förvred sanningen, och jag kunde ta mig ur det mesta. Och jag lärde mig att vända folks ord mot dem själva. Osv. Osv. Osv. Osv.
Jag var inte en lycklig unge. Jag var mobbad i flera, flera år. Från att vi flyttade från Vässan, tills att jag gav upp högstadiet. Sen har jag alltid varit duktig på att ta åt mig av det som inte sägs, också. Jag läser människor, deras kroppsspråk och blickar som öppna böcker. Sen förvred jag kanske en del, en del lade jag på mig själv, tyngder och ogillande, eftersom min självkänsla inte var den bästa. Men, varför såg ingen mig? För att jag var en oreglerlig t j e j.
Jag läser om hur det väldigt ofta, för NPF-barn, blir mycket tid borta från skolan, frånvaro, där skolan inte tar sitt ansvar, där skolplikten och tvånget läggs på föräldrarna, där det skapas skuld, där socialen blir inkopplad, istället för att leverera det som den danska "utbildningsplikten" har. Där det faktiskt är skolans ansvar att leverera, att fokusera på barnen, inte klungorna, att personifiera, man utgår från individen.
Jag har alltid haft en estetisk läggning, jag älskade att måla och rita när jag var liten, det är sällan jag gör det längre. Jag älskar allt som är vackert, jag gillar inredning, musik, sång, dans.. Jag suger i mig information om allt jag tycker är intressant, och jag diskuterar gärna allt mellan himmel och jord. Att jag inte klarade av skolan utan backup beror inte på min avsaknad av intelligens. Men street smarts hjälper inte när man sitter i skolbänken, överlevnadsförmåga ger inte plus i kanten. Att ha noll arbetsminne, att vrida sig rastlöst, att sitta i för stora grupper, att få för stora uppgifter man ska göra själv... Blörgh. Det funkar inte. Jag är fortfarande skiträdd för att sätta mig i skolbänken, jag har försökt en gång, det gick åt helvete. Det var åratal sen. Önskningen finns, men att som vuxen veta om sina svårigheter kommer nog inte göra det lättare för mig. Oavsett.
Och stödet... Som ska finnas, överallt, på alla barns skolor. Det funkade inte på min tid, och det funkar inte nu heller. Vad föräldrar får slåss, vad de får slå sig blodiga för att få någon hjälp över huvud taget.. Det är skämmigt, pinsamt, och så jävla människovidrigt att jag får huvudvärk bara jag tänker på det. Oavsett om man har diagnos eller inte, TA ANSVAR!
Jag undrar hur det ser ut för vuxna med dessa diagnoser, hur gör de för att klara av studier, jobb, verkligheten?
Här postar jag några riktigt intressanta länkar.
Klicka och läs no.1.
Klicka och läs no.2.
Klicka och läs no.3.
Är du i Sthlm?
Jag är alldeles för trött i huvudet (apoteken hade slut på min medicin så jag känner mig lite lätt disträ... pffft. Har iaf lärt mig att jag kan reservera pillerjävlarna nu, tack för att jag aldrig fått höra det förut. Bullshit! Imorn hämtas burken ut, iaf.) för att skriva ur mig allt jag vill. Jag får återkomma. Nu ska jag svepa en kaffe och ta en långpromenix med kidsen i regnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar