Jag funderar, vrider och vänder. Det är ett sammelsurium, ett hokuspokushopkok av glädje, solsken och färggranna höstlöv, ihopslemmat i kitteln med sånt som självhat, självförakt, den eviga udden av misslyckande och hopplöshet. Att Få veta orsaken till vissa saker har inte ett dugg med att göra om man klarar av, lär sig hantera, ser nya vägar och tar till nya knep. För det gör man inte. Bara för att du får veta att du borde hålla åt ett håll när du går ut på promenad så stretar det fortfarande emot sjujävlarns mycket och du vet ju hur det funkar om du går den där vägen som du alltid gått. Och försöker du faktiskt, om och om och om igen att ta nya vägar, svänga av vid nya krökar, gå åt motsatt håll, forska i ämnet och ta reda på så mycket att du hade kunnat ställa dig upp och hålla en föreläsning om struntet... Så fallerar det fortfarande, du faller tillbaka. Träffar du på ett oväntat hinder, eller tio av de gamla vanliga, så fallerar du, du rasar, suckar uppgivet, gråter, förbannar, tröttnar... Och så vidare. Att få ett ord på något som aldrig har fungerat hjälper inte. Att andra tycker det är jättebra att du prövar dig fram, kämpar på, du är en sån fighter... Vad gör det, när det rasar ihop som ett korthus i storm? När det rasar sönder i en, faller i bitar, vittrar sönder och gör ont? För att oavsett hur många gånger man försöker, så är det något som inte fungerar, en pusselbit som inte går att fila till? En bit, bara.. Tänk då när det är tusentals pusselbitar att hålla reda på, få alla att passa ihop, men det är ett gammalt, slitet jävla pussel, bitar fattas, andra är trasiga, och någon här och där hör nog inte ens hemma i samma gamla pussellåda. Vad fan, liksom... Vart hör jag hemma, egentligen... Och hur lagar man något utan raka instruktioner (jag skulle gilla en instruktionsvideo, faktiskt, jag funkar bäst med visuell inlärning...) och utan ens en liten gnutta klister.. Vad kan jag använda I mitt huvud som fungerar bättre än gaffatejp?
Jag blir så ledsen.
Jag funderar, gnider och muttrar...
Och kommer egentligen inte fram till något bra... Men.. Jag tänker på en sak, som återkommer hela tiden, det är "good intentions". Det har jag, ju!! Men välformulerade, goda intentioner, hur överför jag det i handling? Jag vill, ju!! Hur omformulerar jag, får det att fungera i praktiken? Jag borde ju kunna, ju!! Det går ju! Ibland!!! Och där tog utropstecknen slut för dagen. Tadaaah.
Nu... Nu grinar jag en liten stund, sen går jag nog och lägger mig, och gör sånt som jag gör innan jag somnar. Virrvarrar. Men det var skönt, faktiskt. Att skriva av sig. Förlåt, min lilla blogg, jag lämnar dig bakom alldeles för lätt. Det var skönt. Att sätta orden, tankarna, känslorna på pränt. Tack för det, iaf. Servera en fet flaska vin och en härlig, kärleksfull och sexig karl/kvinna på det, så. Det ordnar sig nog. Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar